Bob var bäst när han fann Jesus
Well I’m pressing on.
Yes, I’m pressing on.
To the higher calling of my Lord.
Peter Kadhammar, en av Sveriges främsta reportrar som sitter snett emot mig till höger här på jobbet, har plötsligt upptäckt Bob Dylan, eller som han säger, ”tagit till sitt hjärta”.
Peter är 57 år, men ser ut som 65. Jag skulle ha antagit att han hade lyssnat på Dylan i hela sitt liv. Men nu säger han tongue-in-cheek att ”den där Dylan verkar intressant”.
Sedan kommer Frågan:
- Vilken är hans bästa skiva?
Oisín Cantwell, som sitter till vänster och i vanlig ordning vill vara lite ball, börjar orera om 70-talets Bob men vill inte trassla in sig för mycket i på ytan coola men på djupet svårmotiverade val som ”Desire” (1976) och ”Street legal” (1978) så han säger ”Blood on the tracks” (1975), allmänt ansedd som Bobs tredje bästa platta.
Kerstin Weigl till höger om mig säger att hon inte är dylanesque, Karin Lindblom bakom mig ber att få återkomma och mejlar Beyoncés nya heta låt om att det är jobbigt att vara snygg.
Jag förklarar för Peter att allmänt anses ”Highway 61 revisited” (1965) vara den bästa och ”Blonde on blonde” (1966) den näst bästa.
Och ja, de två skivorna är de bästa som någonsin gjorts av någon artist (förlåt Beatles, men ni var aldrig riktigt där).
Sedan säger jag att jag är väldigt svag för ”Infidels” (1983) eftersom det var den första Bob-plattan jag hörde, min kära storasyster Annas exemplar, men att ”Time out of mind” (1997), trots vissa inslag av tråkblues, är den tredje bästa skivan och att det är den som bäst skulle passa Peter. 60-talets amfetaminlyrik, 70-talets alkoholpoesi och 80-talets kokainrock är där ersatt av en helt ny klarhet. It’s not dark yet, but it’s getting there.
(Några dagar senare kommer Peter och säger att hans favoritskiva är ”Time out of mind”.)
På Spotify är ”Like a rolling stone” (från ”Highway 61 revisited”) den mest spelade Dylan-låten, tvåa verkar vara ”The times they are a-changing” (1964), från Bobs tredje album med samma namn även om ”Hurricane” (från ”Desire”) rankas som nummer två. Sedan kommer ”Lay lady lay” från ”Nashville skyline” (1969).
”Hurricane” är Dylans mesta swing swing pop pop och den enda tydliga protestlåt han gjort. Efter 22 år i fängelse, oskyldigt dömd för trippelmord, friades också boxaren Rubin ”Hurricane” Carter. Det finns en film med Denzel Washington om Hurricane Carter.
Nå.
Med allt detta sagt.
Bob Dylans bästa skivor är ”Slow train coming” (1979), med ”Gotta serve somebody”, och ”Saved (1980), med ”Pressing on”. Dylan var frälst, producerades av Jerry Wexler och sjöng gospel om svavel, pimpsten och Gud till orgel och blås.
Låter det förvirrande? Det beror på att det är förvirrande.
Men vi måste alla tjäna någon.
Fråga Fredrik
Du glömde lyfta #svtdebatt som undantaget i krönikan @fvirtanen! När viktiga samhällsfrågor debatteras är det färg-tv! #debatt #mångfald @annaengholm
SVAR: Sant. Även Barnkanalen är bra på färg-tv och mångfalds-tv. Men som sagt: Undantag som lyser som fyrar.
Veckans...
BABE. Babe Ruth (1895–1948), legendarisk baseballspelare i New York Yankees. (Jag googlade ”babe” och han var den första personen som dök upp).
TV-SAKMA. ”Så mycket bättre”, TV4. Vad ska vi göra nu? Just det ja, fira jul och nyår. Men ändå. Underbar säsong igen, och i år var nästan alla verkligen bra. Hittigast var Agnes, oturligast var Ulf Dageby. Versionen av mästerlåten ”Wi vie” av Stakka Bo, Titiyo, Nåid och Fläskkvartetten vill vi aldrig höra igen. Men Nationalteaterns musik vill vi höra för evigt.
HIPHOP-ALBUM. ”In & ut”, Abidaz. Den här herren talades det om för evigheter sedan som ett wizkid. Sedan försvann han, från mig åtminstone. Detta är en sinnessjukt stark comeback. Årets hiphop för mig, ihop med albumen från Kartellen och Petter.
CLIFFHANGER. ”Homeland”, SVT1. SATAN I GATAN! I kväll: finalen!
TV-HAVERI. ”Morden i Sandhamn”, TV4. Så mycket pengar, så lite kvalitet, så banal handling, så himla tufft jobb för skådisarna. Så underligt att 1, 1 miljoner personer tittar. Det måste vara längtan till sommaren. Bilderna är ju fina.
INDIE-ALBUM. ”Som en människa”, Nord & Syd. Årets mest missade indieskiva på svenska, komplett med vardagligt träffsäkra texter, förment lamt komp och utsökta melodier. Nord & Syd är något av en indiesupergrupp med folk från Laakso, Ironville och Holy Madre. Mest hörs Julia Hanberg från Penny Century på sång och låtarna av Martin Abrahamsson från Vapnet. Svinfint och fint svidande. ”Jag vill inte se dig le även om du menar det, jag önskar att något händer dig så att du blir lika ful som mig, jag vill att du ska äckla mig”.