Cafémännen gillar vältvättade flickor
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-09-21
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
NEW YORK
Just som jag trodde att jag hade kommit undan.
Då drar de mig rakt in igen.
Café-männen.
Magazine Café-männen är män som inte bara gråter utan finner det nödvändligt att b e r ä t t a att de gråter när de ser "Remember the Titans" med Denzel Washington, som anser att Tony Parsons är en storartad författare och att Nick Hornbys bästa bok är "Om en pojke" - finstämda verk som beskriver den själsliga smärta som ryms mellan en Bang & Olufsen-tv och en välslipad japansk kökskniv på ett sätt som påminner om litteratur om man bara läst livsstilsmagasin.
Magazine Café-männen är mjuka, de är fina, de gillar tomatsås från Italien och Ryan Adams och väldigt vältvättade och fint sminkade flickor.
De tycker att knark är tufft och tänker minst en gång om dagen på hur mycket deras bostadsrätter gått upp i värde och Kristian Luuk är deras hatälskade gud och de dricker öl från Belgien och de beundrar Trustor-härvans klipparkillar och de semestrar gärna i Saint-Tropez ("Tråppan") om de har råd och så hänger de uppe på krogen Tranan och drömmer om att ha samma naturliga koll som stammisarna som de så avundsjukt föraktar.
De äter libanesiska köttbullar och koketterar med dålig tv-smak ("'Fråga Olle' är ju såå tufft för de pratar ju om vad alla vill veta liksom" och 'Baren' är så underbart trashigt") och de kan inte släppa prenumerationen på Gentlemen's Quarterly, "Ge Ku", för de måste höra någon säga att DKNY för män är rätt igen - något de alltid tyckt, förstås - och så hamnar de i bakvattnet igen eftersom magasinen är gjorda av såna som läst magasin. En ond spiral!
Woo-Hah!
Nåja.
Åtminstone var detta hur landet låg när jag flydde dessa råkommersialiserade varianter av (indie)kreddpajasar i det gamla landets vackra huvudstad för tre månader sedan.
Cafémännen fann små och egentligen helt oviktiga saker oerhört betydelsefulla. I slutet av dagen ville de bara luta sig tillbaka, pusta ut och tänka att de verkligen är omgivna av kvalitativa ägodelar som kommer att hålla länge. Till exempel kastruller i rostfritt, borstat italienskt stål och en Britney Spears-tjej. Och extramaterial på dvd.
Hade en from förhoppning om att detta var ett brittiskt och skandinaviskt sjukdomssymptom på en popkultur som kommit att handla om korrekta accessoarer i stället för egen smak och att New York var förskonat eftersom det är en öppen och mångkulturellt utspädd stad eller så rik att folk inte behöver bry sig.
Men så är det förstås inte.
Det är bara svårare att se för det finns så mycket av allt. När jag skulle intervjua Ruff Ryderz första dam Eve och tvingades till hotellet Soho Grand, där alla världens Cafémän bor och dricker väl utvald vodka när de är i stan, var det precis som hemma.
Och det kändes lite skönt.
Då är det jädrars hemlängtanskris.
På måndag börjar Olof att jobba. Skönt.
Gud vad jag saknar Riche.
Det går ett dussin råttor på varje New York-bo, säger David Letterman. Det är inte bara statistik. Det är ett löfte!