Minikonserten hade varit fantastisk utan musiken

Markus Larsson

helskärm

Förutom ”Angels”...

Det skulle ha varit en fantastisk liten spelning om någon hade klippt bort musiken.

Finns det en jobbtitel för personen som sköter Robbie Williams teleprompter?

Hen har i alla fall ingen bra dag.

Mitt under låten ”Hotel crazy" går markören bananas.

Robbie bryter och säger lite uppgivet att ”the teleprompter guy” inte är med matchen. Sedan börjar han att hojta instruktioner.

”Inte där! Upp! Upp! Upp, upp, upp! Inte så högt upp! Ner! Längre ner! Ner! Nej! Upp! Upp! Där! Nej, där! DÄR!”

Drygt hundra inbjudna personer står i en tv-studio och följer artigt markörens lilla dans på skärmen. Allt känns som ett gammaldags akustiskt showcase, sådana som skivbolagen gjorde förr i tiden. Jag kan dock inte minnas att det rådde några fåniga fotoförbud för pressen på 90-talet.

Robbie Williams uppträder med ett litet band där hans mest framgångsrika bollplank och låtskrivare Guy Chambers ingår. Tillsammans har de skrivit några av Williams signaturmelodier — ”Let me entertain you”, ”Rock DJ”, ”Angels”, med flera.

Konserten spelas in för streamingtjänsten Viafree och tanken är att marknadsföra Robbies nya och kommande skiva ”The heavy entertainment show”. Han kör fyra nya låtar. ”The heavy entertainment show”, ”Party like a russian”, "Love my life” och ”Hotel crazy”. Plus ”Better man” och ”Angels”.

Och det snällaste man kan säga är att ”Love my life” påminner lite om hitsingeln ”Feel”. Resten kommer knappast att kränga några konsertbiljetter framöver.

Buskisen ”Party like a russian” får exempelvis Grotescos ryska pausnummer i Melodifestivalen, ”Tingaliin”, att framstå som Bob Dylans ”The lonesome death of Hattie Carroll”. Och det bästa med ”Hotel crazy” är när låten äntligen tar slut.

Robbie Williams envisa jakt på en hit blir alltmer desperat. Det krävs en ordentlig spritfylla för att stå ut med balla texter om oligarker och Rasputin.

Däremot är han som vanligt väldigt underhållande mellan låtarna. Robbie Williams får till och med den långa och obligatoriska presentationen av Niclas Wahlgren att kännas kul:

”Damn, Niclas, din smale fan. Det var inte meningen att du skulle läsa upp din roman. Jag har stått här nere och väntat sedan 1997.”

Och det är den snabbkäftade spelevinken som säljer i dag, inte musiken.

Robbie Williams må ha sina bästa låtar bakom sig. Men han är fortfarande popvärldens bästa toastmaster.