Räkna inte ut Sjögren
Läs Markus Larssons schlagerkrönika
En sak har jag lärt mig.
Underskatta aldrig Christer Sjögren.
Charlotte Perrelli är superfavorit i helgens superfinal.
Det borde få henne att må illa.
Favoriterna faller ganska hårt i år, som bekant.
Utgångsläget är betydligt bättre för alla artister som bubblar precis under henne – Sanna Nielsen och BWO.
De har en så kallad medvind.
Christer Sjögren måste nog också räknas in i den skaran. Visst, jag tror att jurygrupperna fäller honom, men det blåser ändå styv kuling i hans segel.
”I love Europe” har inte bara en refräng som biter sig fast i nacken och ruskar tills lyssnaren gör två tummar upp.
De äldre tv-tittarna verkar också tycka att det är årets enda riktiga schlagerbidrag.
Och alla som gillar dansband – de är fler än myrorna i skogen – har en given kandidat i Christer.
Sen har vi givetvis personligheten Sjögren. Han är inte bara en stor artist. Han är ett miljonsäljande monument. Den svenska folkligheten personifierad. Någon man lutar sig mot när det stormar.
Jämför till exempel Christers tyngd med Fridas rapparkompis Mowgli.
Hade de hoppat upp på samma gungbräda skulle Mowgli ha landat nånstans i Azerbajdzjan.
Men det finns mer.
Själva numret ”I love Europe” är i sig oförglömligt.
Titta bara hur trumpetaren luftvevar upp sista tonartshöjningen. Han luftvevar.
Titta på de hysteriska flaggkjolarna. Känn på låtens slagord:
”C’est magnifique”. ”Buenas dias”. ”Ciao”. ”Wie gehts?”.
Dessutom kommer Sjögren få ett massivt stöd från proteströstarna.
Proteströstarna är antingen ganska ointresserade av schlager, eller så hatar de fenomenet till sista blodsdroppen.
Deras gemensamma mål är att skicka det, i deras ögon, töntigaste bidraget de kan till Serbien.
I år gick larmet när Sjögren gick vidare i Göteborg.
Och om två dygn mobiliserar proteströstarna alla sina styrkor igen.
De jobbar under en ny paroll:
”Christer till Belgrad.”