Jag har inte hämtat mig från skrällen
Läs Markus Larssons musikkrönika
Jag trodde inte mina öron.
Mitt under Bruce Springsteens andra konsert på Madison Square Garden förra veckan höll jag på att hoppa ur skorna av lycka.
Jag pratar givetvis om den sagolika versionen av ”Jungleland”.
Per Bjurman stod bredvid och har egentligen redan skrivit allt som behöver sägas om den där kvällen.
Men jag har inte hämtat mig från den skrällen.
Det var så rasande stort att höra och se hur den dokumenterat kräsna New York-publiken fick ett klassiskt tuppjuck och skrek med i vartenda ord om The Magic Rat och The Barefoot Girl.
Det var ännu större att se hur en skärpt och trimmad Clarence Clemons steg fram och nitade dit rocksymfonins krävande och långa solo.
Det var bara...one of those moments.
Om jag skulle ranka ”Jungleland” på The Garden 2007 skulle den komma högt på listan över tidernas största popögonblick.
En lista som bland annat innehåller Tom Pettys ”American girl” och ”Vita huset”-avsnittet ”Two cathedrals”.
Jag tror fortfarande inte mina öron.