Skandalerna haglade
2006 – året då alla gjorde bort sig
Det var ett trasigt år.
Folk sa korkade saker, gjorde bort sig, granskades in i sömmarna, avsattes och dunpades (av Britney Spears).
Vi hade Maria Borelius, Anna Sjödin, Cecilia Stegö Chilò, folkpartiet, Sven Nylander, Patrik Sjöberg, som alla skapade de uppfriskande rätt- eller feldebatter.
I vår egen lilla värld av underhållning hittade vi några trevliga, rejäla grodor också.
Mel Gibson tog sig ett präktigt återfall, greps för rattfylla och frågade polisen om polisen möjligtvis var jude.
För att verkligen vara säker på att göra borta sig, tillade filmstjärnan: ”Judarna är ansvariga för alla krig i världen.”
Eftersom hårdkatoliken Gibson tidigare anklagats för antisemitism var det extra olämpligt, och herr Braveheart gjorde avbön 18 gånger och piskade sig sannolikt privat.
Sedan hade vi Michael Richards, ”Kramer” i Seinfeld, som hade en ruggigt dålig kväll på en stand-up-klubb i Los Angeles och blev helt bananas. Han skrek: ”Släng ut honom! Han är neger! Nigger! Mother fucker.”
Det blev, för att uttrycka det försiktigt, dålig stämning.
En uppenbart skogstokig Kramer bad dagen efter om ursäkt hos Letterman.
Och i Sverige kom i sista stund Peder Lamm, antikexpert i tv och chefredaktör för den trivsamma bracktidningen Connoisseur.
Han blev bögnojigt upprörd över att ha fått sin fjollröst gayanalyserad i SVT:s ”Böglobbyn”.
I ett brev skrev han förorättat:
”Jag undrar vad Olle Palmlöf skulle säga om jag gick ut och kallade honom pedofil eller nekrofil, eller om jag antyder att han tänder på getter?”
Ja du, Peder. Sambandet mellan getknullare och homosexuella är klart obevisat (även om jag personligen, liksom lagen, inte har nåt emot getknullare så länge geten gillar det). Det var således ett år med drag i. Ett trasigt år som skapade debatt.
Bögfobiker, rasister, judehatare, svart hemhjälpstagare, licensskolkare, kokainbrukare, Pete Doherty – alla kom de fram, sattes under lupp, och debatterades.
Ganska sansat, som att 2006 var en ny, mindre livrädd och mer liberal, tid.
Ingen verkade bli särskilt upprörd över något. Kanske är vi vana. Kanske var det dags för en ny verklighetsbeskrivning. Kanske var det därför borgarna vann valet.
Kanske var folk trötta på ett 50-årigt sosseförmynderi där det var bestämt från högre makt precis, exakt, vad som var rätt och vad som var fel.
Kanske har toleransen ökat även mot intoleransen, vilket är en farlig men, enligt mig, god samhällsutveckling.
Folk måste ju ha rätt att vara dumma i huvudet, säga enfaldiga saker och rösta in Sverigedemokraterna i halva Skåne. Det är varje människas rätt att vara politiskt inkorrekt.
Det är bättre att de säger det högt än i sina bittra rum med näven knuten i fickan och tänderna hårt sammanbitna.
För först om det sägs högt kan det motarbetas, förklaras, bekämpas – av den goda sidan.
Därför var 2006 ett trasigt, bra, intressant, roligt år. Ett historiskt år, så långt bak som jag kan minnas.
Ett år då Sverige om inte klev in i framtiden så åtminstone in i nutiden.