En symbol för Amerika som inte längre finns
Frank Sinatra fyller hundra.
Så jag går till Patsy’s på 56:e gatan.
Där hängde Ol’ Blue Eyes - och jag förstår honom.
Att sitta i den tidlösa baren är som att sitta inne i ”Come Fly With Me”.
Egentligen infaller Sinatras hundrade födelsedag inte förrän nästa vinter - 15 december, närmare bestämt - men USA, och New York, har redan börjat fira jubileet.
HBO visade förra helgen en fyra timmar lång, tidvis ypperlig dokumentär i två delar, om hippa fotogalleriet Morrison Hotel som säljer exklusiva Frankie-bilder hela sommaren, en betagande utställning om hans liv pågår på New York Library-filialen vid Lincoln Center och hela stan har liksom börjat humma lite lätt till ”Young at heart”, ”Come fly with me”, ”Cycles” och andra klassiker.
Det är inte konstigt alls.
Sinatra var inte bara en femstjärnig sångare och superstar i största allmänhet.
Han är så här sjutton år efter sin död en symbol för ett Amerika, ett stilideal och ett slags upphöjdhet som inte existerar längre.
Jag är själv hängivet fan och deltar i firandet med stor lust, framför allt genom att försöka ”göra” Ol’ Blue Eyes Manhattan.
Helst vill jag besöka Jilly’s på 52:a gatan. Det var där Sinatra hittade Jilly Rizzo - saloon-ägaren som blev hans private bartender, följde honom över världen och i dag ligger i graven intill på en kyrkogård i Cathedral City i Kalifornien. Ställen där hantverkare av den kalibern blandat drinkarna vill man ju dricka på.
Men Jilly’s finns inte längre. På den adressen huserar i dag Russian Samovar. Som för all del är en utmärkt krog, men saknar Chairman of The Board-koppling.
Så jag trampar vidare till Patsy’s på 56:e i stället. Han hängde där också, på 50-talet. Och jag har inte alls svårt att förstå varför. Det är en classy joint.
Ja, lite turistig i dag, kanske. De gör lite för stor affär av att Frank hört till stammisarna - och att även andra celebriteter tittat in. Väggarna är fulla av foton på såna som Al Pacino, Madonna, James Gandolfini och De Niro. Det är något lätt ovärdigt över den tuppartade marknadsföringen.
Men baren har verkligen rätt sorts tidlösa och eleganta atmosfär och sitter man där tillräckligt länge rätt typ av kväll, självfallet med en skvätt Jack i glaset, börjar det kännas som att man är inne i en av de där sångerna.
Och mycket mer tycker i alla fall inte jag att man kan begära av en bar.