Puh, Ph - det här var ju riktigt sexigt

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

MALMÖ

Lena Philipsson kliver upp på scenen.

Sen sitter hela Malmö med öppen mun resten av dagen.

Det är den bästa enskilda repetition jag sett under mina åtta år som schlagerpenna.

Vet inte riktigt hur jag ska beskriva småländskans första framförande av suveräna Orup-dängan "Det gör ont".

Aftonbladet är en anständig publikation och jag en väluppfostrad gosse.

Låt oss bara säga att hon gör saker på scenen som får en enkel banktjänstemannason från Borlänge att rodna.

Och fotograferna.... ni skulle se fotograferna.

Killer Ass svävar fritt i luften, hamrande på avtryckarknappen som en rabiessmittad iller.

Men det finns inget vulgärt i det enkla lilla shownumret.

Det är bara snyggt, roligt, fräckt och sexigt.

Jag har bevakat det här evenemanget sedan 1996 och kan inte erinra mig att jag nånsin sett ett vanligt, enkelt rep som gjort lika starkt intryck.

Alla sju konkurrenter som följer under dagen får finna sig i att stå i skuggan av öppningsakten.

Risken finns att det blir precis likadant på lördag.

Efter missräkningen med Bosson i Umeå törs jag i och för sig inte vara tvärsäker på nånting.

Men han visade sig ju vara en halvdan scenartist.

Lena Ph sjunger en briljant låt - och är helt fantastisk på scen.

Det borde räcka.

Efter arenor som Scandinavium och Löfbergs Lila känns det något avslaget att komma till Malmömässan.

Hallen själva tävlingen arrangeras i är inte mycket charmigare än den container där jag slängde en gammal stol i söndags.

Men ansvariga på SVT är mycket nöjda.

- Här det 7,5 meter till allting, säger projektansvarige Thomas Hall och ser nöjd ut.

Jag har ägnat all vaken tid åt att försöka förstå vad det ska betyda, men inte kommit på nåt annat än att det är Lars-Tommy-klass på den kommentaren.

Huruvida tv-publiken kommer att hålla med mig är oklart, men personligen tycker jag det är en ren fröjd att se även After Dark.

Dels är "La Dolce vita" en mycket charmig och klatschig gammelschlager, dels gör Christer Lindarw och Lasse Flinckman ett förtjusande flärdfullt framträdande - som inte precis lär bli mindre flärdfullt när de får på sig sina outfits.

Men det är inte bara det.

När jag var tretton-fjorton representerade just den duon allt jag inte hade omkring mig på bruksorten. Jag såg dem på vimmelbilder i Vecko-Revyn - då en fantastisk tidning - och det var nattklubbar och champagne och glitter och glamour och drömmarna om nånting annat, nånting bättre fick ännu mer näring.

Därför känns det som en ynnest bara att befinna sig i samma lokal.

Martin Kagemark, fast medlem i schlagerkören, suckar storögt:

- När jag tittar på Lena Philipsson är jag inte alldeles säker på att jag är gay.

Jag förstår precis.

Första intrycket består.

Det här blir den bästa delfinal vi sett.

Per Bjurman