Pink Floyd är och förblir ren ondska

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

”Is there anybody out there”, sjunger Roger Waters på hyrbilsstereon och färdas man genom de täta skogarna mellan Kisa och Vimmerby en novemberkväll ter sig det som en ganska relevant fråga.

Men trots det kan Pink Floyd aldrig, aldrig, aldrig, aldrig bli coola.

Läser att Pink Floyd plötsligt är hetast i världen och eftersom det är en lektor jag håller av som kommer med påståendet bestämmer jag mig för att ägna hela den ensamma bilresan ner till Rookie i Hultsfred åt nyutkomna samlingen ”Echoes” – den första i sitt slag enär äldre skivformat såklart inte räckte för mer än tre genomsnittliga Pink Floyd-låtar.

Där måste ju finnas något vi missat, vi som i Pink Floyd bara sett ett otvetydigt bevis på det ohälsosamma i att ta sig själv på för stort allvar – i synnerhet om man är engelsman.

Och visst.

Krämar man ”Shine on you crazy diamond” på riktigt hög volym på bilstereon när man kör genom Smålands mörkaste Astrid Lindgren-skogar i november känner man sig som aktör i ett ”episkt” Göran Zachrison-inslag i tv-sporten.

Den upplevelsen kan en grabb leva länge på.

Antar att man också måste erkänna att ”Wish you were here” är en väldigt bra låt, att man i tidiga övningar kan höra varifrån självaste Soundtrack of Our Lives hämtat viss inspiration och att ”The Wall”... ja, nåt positivt finns det säkert att säga om ”The wall” också, även om jag inte kan komma på exakt vad just nu.

Men ärligt talat: Det mesta den gravallvarlige Roger Waters och de andra gjort är bara obegripligt långt, obegripligt tråkigt och obegripligt i största allmänhet.

Cool?

Nej, nej och åter nej.

De bombastiska luftpastejernas nyvunna status visar bara att de verkligt ambitiösa popteoretikerna ibland grubblar sig in till sinnessjukdomens gräns och aktar de sig inte slutar de som yxmördare allesamman.

Pink Floyd är och förblir ondskan och skivor som ”Animals” och ”Obscured by clouds” ska även fortsättningsvis sorteras in under rubriken Förbjuden musik.

På vägen hem blir det Smiley Lewis för hela slanten.

Kan meddela att den som har anlag för vemod och melankoli ska undvika festivalområdet i Hultsfred i november.

Löven som far i vinden genom den övergivna Teaterladan, den ekande tystnaden i den plötsligt futtiga björkdungen där Hawaii-scenen brukar stå, tomheten på stigen runt Pampas... åh, det är så ödsligt att det gör ont.

Men sluter man bara ögonen kan man höra Dregen slå det första riffet i ”Making enemies is good”, känna smaken av smålandrulle och... oj, nu håller jag visst på att bli Pink Floyd själv här.

Mjältbrand, bombkrig och Leksand i ettan.

Som om det inte vore nog släpper de i dagarna en Nordman-samling också.

Världen är i sanning ond.

Jag skummar några låtar på prov och kan konstatera att tiden varit

skoningslös mot den nationalistiska träskorocken.

Och då lät den ändå så jävlig redan när det begav sig.

Orsaker till extas:

Per Bjurman