Talking Heads gjorde årets låt - redan 1985
I veckan hörde jag årets låt:
Talking Heads "Blind".
Den kom 1985.
Med det vill jag absolut inte ha sagt att 2003 är ett så dåligt popår att man måste söka sig arton år tillbaka i tiden för att hitta tillfredsställande musik.
Tvärtom.
Det har kommit fantastiska mängder lysande skivor i år, på alla fronter.
Det är bara det att just detta gamla Talking Heads-nummer på ett väldigt egendomligt sätt känns som den mest exakta musikaliska sammanfattningen av samtiden.
Det blir så ibland.
I skiftet mellan 80- och 90-tal, när Madchester-vågen rasade och Stone Roses regerade världen, framstod The Byrds "Eight miles high" från 1966 som själva sinnebilden av begreppet "modern".
Och 2003 låter "Blind", från 1985, som den ultimata The Rapture-låten.
Jag hade faktiskt glömt att den överhuvudtaget existerar.
Talking Heads förlorade ju det mesta av sin status när Jan Gradvall i första numret av tidningen Pop vintern 1992 tog dokumentet "Sand in the vaseline" som en förevändning för att lansera den sedermera klassiska tesen om att rockhistorien ständigt måste skrivas om.
Men i veckan kom stora Talking Heads-boxen "Once in a lifetime" och som jag skrev i en recension i Puls i fredags lockar den till samma sorts storslagna deklarationer.
Fast på rakt motsatt sätt.
Elva år efter Grållans devalvering har Talking Heads helt enkelt återvunnit sitt ursprungliga värde.
Det gäller alltså även det sena åttiotalets Talking Heads, det som gav ut illa sedda "Naked" och på det albumet la en låt som heter "Blind".
Det är årets låt arton senare.
Som sagt:
Rockhistorien måste ständigt skrivas om.
Här sitter man och har just avnjutit sista avsnittet av "High Chaparall" och känner sig lite charmad av Monica Lewinsky och så kommer det in en babian till hallåa och meddelar att han verkligen inte kan förstå hur Bill Clinton kunde riskera allt för en sådan kvinna.
Vem på Kanal 5 är det som fått för sig att vi är det minsta intresserade av vad fan hallåorna tycker och tänker?
Det finns underbara, samtidsosande låtar som faktiskt är gjorda i år också.
Som unga, brittiska Franz Ferdinands kommande singel "Take me out".
Hör den av en händelse på MTV2 en natt och blir alldeles förhäxad. Några dagar senare kommer den med posten och my God, här har vi ju verkligen The Shit vad gäller punkdisco vintern 2003.
Kolla upp, för guds skull.
Känner viss sympati för amerikanen som vill krama tarmarna ur de apor som förorenar anständiga människors datorer med SPAM-mejl.
Går sist av alla och köper Essex Greens "The long goodbye" och kan konstatera att hypen har täckning.
Trots de påtagliga folk-influenserna är "The long goodbye" en ypperlig popskiva.
Hurra! På tisdag är Ali G tillbaka i svensk tv. Och han är ju faktiskt världens roligaste man.
Min särskilda favorit-sekvens är när han har Beckham och Posh på besök och frågar:
- Vill ni att er son ska bli en stor fotbollsspelare som sin far, eller en stor sångare som " Mariah Carey.
Väldigt kul.
Med nuvarande dollarkurs är det förstås ingenting mindre än vansinne att sitta här hemma och hulka i mörkret.