Jag låtsas inte se alla tiggare
NEW YORK. Jaha, då blev jag sådär kåt igen.
Det blir man på Manhattan.
Om man bara blundar för tiggare och smuts som solkar myten.
Kommer med tåget från Boston, går till Grand Central Station. Efter sex ostron, en krabbkaka och ett större glas porter på Oyster bar promenerar jag som en prins neråt Wall Street i den sexiga fredagseftermiddagssolen.
Att komma till New York är alltid magiskt. En sprudlande citykåtma drabbar även den mest livströtte, utarbetade och fule. Energin studsar mellan rykande gatbrunnar och blanka skyskrapor. Jag älskar den här staden.
En timme senare rusar en mäklare ut, han ser ut som en hjärtinfarkt inslagen i sparris. Kanske är det en ångestattack; Dow Jones index har just trillat under 10?000-nivån och möjligtvis anar han att det nya stora raset är här, det är ju dags. Eller så hade han bara rökt för många Marlboro.
Mäklaren i sin gråa väst hostar färdigt, fimpar och rusar tillbaka in på New York Stock Exchange.
Jag lunkar uptown igen och noterar att butiker är igenslagna och det ligger många fler uteliggare i pappkartonger nu jämfört med när jag bodde här för fyra-sju år sedan. Det beror inte på att papp blivit billigare, det beror på att det ännu är kris i ”the greatest city on earth”. Recessionen är inte över vad än Dow Jones Index säger.
På Fifth Avenue skriker frivilliga välgörenhetsarbetare att jag ska stoppa pengar i deras bössor. I varje gathörn mellan 44:th street och 58:th street – där lyxvaruhuset Bergdorf Goodman satsar hårt på att kränga lagom dyra Moncler-parkas för cirka 10 000 kronor jackan – skriker de aggressivt efter cash.
Tråkig stämning.
– Sluta tjata, jag gav ju pengar till din tiggarkollega nere på 49:e gatan, vill jag säga men det gör jag inte. Mina coins i fickorna tog slut redan på 45:e.
Jag sneddar mot Park Avenue, där kan man väl få spela blind och låtsas som att kapitalismens flaggskepp seglar tryggt mellan Hudson- och East river och att allt är som i ”Sex and the city” och ”Gossip girl”.
Medan jag tar en turistkaffe läser jag i New York Post att den ryske biljonären Mikhail Prokhorov, basketlaget New York Nets nye ägare, brände 19? 000 dollar på den vulgära lyxkrogen Nello’s – för en lunch! Och att skandalbönan Lindsay Lohan förnedrar sig för att få komma in på det hippaste stekarpalatset klubb Avenue efter att ha svinat lite opassande även för en stjärna. Och att gåsleverliberalen Graydon Carter drog till Bahamas på lyxresa samma dag som hans glassiga magasin Vanity Fair varslade ytterligare 20 personer.
New York är motsättningarnas stad. Klassklyftorna är ofantliga. Det är svårt att låtsas som att man inte ser dem.
Men jag försöker. Jag är glad. Det här är New York och det är drömmen, myten, glamouren jag vill ha.
Så jag traskar in på Wolfgang’s steakhouse på Park och 33:e. Samma mysiga gammelgubbar jobbar där som alltid och gästernas kostymer glänser. Från den polerade ekbarens utsikt ser jag ingen som lägger sig i en pappkartong och allt är härligt som i ”Mad men” igen.
En balja dry martini, en biff och ett glas rött kostar 700 spänn.
Bara i New York, barn, bara i New York.