Resans andra dag brakar helvetet lös
Magnus Sundholm om när gruppresan knakar i fogarna
Gruppresor, alltså.
Vi landar i Paris och tar Eurostar till London.
Då vibrerar redan luften av irritation.
På pappret ser det så bra ut:
Jobbresa till två världsmetropoler.
Vår i luften.
Kollegor som har samma sak i sikte.
Det tar 48 timmar innan helvetet brakar lös.
Vi har tagit alla sex platser i en avgränsad sektion.
Vi har rött och vitt vin, kyckling, bröd och grönsaker.
Någon har grundat i ölbaren på Gare du Nord. Stämningen är uppsluppen. Men det är långt ifrån en ljudnivå eller ett beteende i klass med en svensk personalfest.
Ändå borde vi vetat bättre.
Redan under dagens studiobesök på filmmuséet Art Ludique har det börjat knaka i fogarna.
Någon har upprörts över att någon inte kunnat vara tyst. Någon annan har anklagat någon för att bara söka uppmärksamhet.
Men det är inte förrän vi sätter oss tillrätta på tåget som stubinen brinner rätt ner till tändhattarna.
Först går det bra. Serveringspersonalen ler och är glad. Vi får extra ransoner av Pino grigio och Cabernet.
Vid borden flyter konversationen ivrigare än Themsen-floden i medvind.
Kanske ligger snacket på konfirmandnivå. Men det är inga större elakheter eller vulgariteter. Som mest pikar inlindade i satir.
Men självklart finns det någon ur den stora gruppen som inte uppskattar det.
Kanske har personen bara en dålig dag. Kanske känner sig hen utanför.
Vi får i varje fall veta det tämligen omgående.
Först genom pekpinnar och sch:anden. Sen genom irriterande påpekanden.
När vi konstaterar att tåget inte ens är halvfullt och att det finns gott om platser för den som vill vara ifred häller vi bensin på elden.
Snart står personen lutad över oss och hävdar med upprörd stämma, ”vi är i Europa nu och här skrattar man inte!”.
Vid incheckningen med utsikt över Hyde Park ligger de mörka molnen fortfarande kvar över protesteraren.
Men den här gången undslipper vi åskan.
Blixtarna slår i stället ner runt receptionspersonalen.
Det hävdas att hotellrummet inte är stort nog, att de tekniska funktionerna är för krångliga och att ingen ”informerar om något!”.
De anställda försöker tålmodigt tackla klagomål efter klagomål.
Men ingenting hjälper.
Till slut ler de bara uppgivet.
Och på håll utbyter de en tyst blick med oss som just gått igenom samma sak.
Gruppresor, alltså.
Hot or not
”Florence Foster Jenkins” med Meryl Streep, Hugh Grant och svenska Rebecca Ferguson får toppbetyg i England.
Den sexuellt laddade ”A bigger splash” med Tilda Swinton, Ralph Fiennes, Dakota Johnson och Matthias Schoenaerts är inte alls dålig.
”The nice guys” med Ryan Gosling och Russell Crowe vet inte om den vill vara komedi eller drama och faller platt.