Jag står inte ut med Robert Plants ylande

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Led Zeppelin är plötsligt hetast i världen igen.

Men jag tycker som Willy DeVille.

Zeppelin ska man slänga ut genom fönstret.

Det var i Malmö för snart tio år sedan.

Willy DeVille - Minken to me, ber jag att få tillägga - skulle spela på KB och hämtades på hotellet av han den snälle gamle Dolkows-mannen som alltid sköter ljuset på Sveriges bästa rockklubb.

Minken, alltid lynnig, var för dagen på sitt sämsta humör och satte sig tyst och surt på passagerarsätet.

Efter några minuter upptäckte han en kassett i bilstereon, tryckte i den i bandaren - och ut genom högtalarna strömmade plötsligt Led Zeppelin.

Minken gav Dolkows-mannen en föraktfull blick, tryckte på "eject", vevade ner sidorutan och slängde tejpen åt helvete.

Utan en kommentar.

Det kallar jag stil.

Och, herregud, man måste ju förstå Minken.

Han har ju alltid varit en man med smak för det eleganta, sofistikerade, romantiska och vackra. Han gillar doo wop. Flickpop. Ben E King. Motown. Skarpt klädda rhytm "n" blues-gitarrister.

I hans öron måste ju Jimmy Pages grådaskigt brittiska hårdrockbröl låta som en ren förolämpning.

Jag har inte lyckats utveckla ett fullt lika raffinerat skönhetssinne - utom när det gäller val av hustru förstås, hon slår allt Minken ens kan tänka sig - men känner i princip likadant.

Det hjälper inte hur många renässanser Zeppelin än föräras.

Hur stor betydelse de än tillskrivs retroaktivt.

Hur hippa och coola och häftiga vanligtvis omdömesgilla kolleger och vänner än påstår att de är.

Jag står inte ut i alla fall.

Musiken kan man väl i och för sig både ha och mista. Den låter som musik brukar låta när bleksiktiga britter tror att de kan spela blues, bara lite hårdare.

Det är sången jag inte står ut med.

Robert Plants ylande.

För mig är den rösten soundet av en skolkorridor i Borlänge där nåt långhårigt as när som helst kan komma fram och tackla in ett popsnöre i elementet.

Vidrigt.

Bara vidrigt.

Men så kommer folk jag respekterar och till och med älskar och säger att Jack White i White Stripes låter precis likadan.

Vad är det för rappakalja?

Musikaliskt är han alldeles uppenbart influerad av Zeppelin och visst, vid några tillfällen skriker han lite.

Men inte fan låter det som att någon har skruvat fast Jack Whites testiklar i ett skruvstäd.

Ja, nu vet ni.

Hypa er Led Zeppelin hur mycket ni vill.

Mig och Minken får ni aldrig med er.

Sitter mitt i natten och ser Stanley Cup-finalen mellan New Jersey Devils och The Mighty Ducks of Anaheim och vad är det dom spelar i en reklampaus i Continental Airlines Arena om inte The Hives.

Väldigt cool.

Synd bara att inte en i övrigt briljant expertkommenterande Ulf Samuelsson, Fagerstas allra tuffaste USA-export, inte reagerar.

Marit Bergman... åh.

Den purfärska sommar-ep:n "From now on" gör mig alldeles mjuk i hjärtat.

Sån storartad pop. Särskilt i det rent monumentala titelspåret. Men även den genialt omstuvade Mary J Blige-mackan "Real love" håller världsklass. Och i "Last word" dyker självaste Moneybrother upp. Ni kan ju tänka er. Snacka om marriage made in heaven.

Största överraskningen på Stones-premiären i München i onsdags:

"Midnight rambler".

Fruktansvärt bra.

Per Bjurman