Om de drar kniv, då drar du pistol
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-03-06
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
NEW YORK
Den sure gamle polackfan säger att jag inte får sitta i båset.
Han pekar mig längre inåt Odessa.
Jag ger honom den svenska behandlingen.
En New York City-man måste vara tuff.
En New York City-man måste sätta gränser.
Om de drar kniv, då drar du pistol. Om de skickar en av dina mannar till sjukhuset, då skickar du en av deras till bårhuset.
Det är som i Al Capones Chicago på 1920-talet.
Men i stället för vapen av stål är det yakety-yak-yakety-yik, this-that, bla-bla-bla, badabing-badabom - alla är 007 med rätt att käfta.
Jag klarar inte att tjafsa som en äkta, cigarrbolmande new yorker - whaddafuck! - men jag har min metod:
Det Svenska Sättet.
Utmejslat till perfektion efter år av Ingmar Bergman, "Rederiet" och Göran Zachrisson:
Den Tysta Behandlingen.
Den purkna gamle polacken på min standard-diner Odessa fick lära sig. Duh. Kanske kände han inte igen mig, kanske trodde han att han kunde köra med en mjäll svensk, men han bad mig att lämna båset.
- What? säger Sverige.
- Fyra personer kan sitta där, svarar Polen-Amerika.
Fyra vadå? Fyra minimänniskor från Pyttestanien?
Polacken pekar mot några mediokra tvåbord, i mitten, såna man inte vill sitta vid. På diner sitter man i bås, punkt.
Jag går därifrån. Bara sådär. Svenskt tigande - allmänt kallat konflikthämmad - med högburet huvud, möjligtvis med ett mimat "fuggedaboudit" och känner mig rätt så fokkin" New York faktiskt.
Men, hum, nu råkar det inte ens i New York finnas så många diners som man kanske kan tro - inte såna som man kan vara vardagsbeige på - och speciellt inte där jag bor, och dessutom älskar jag Odessas färsfyllda paprika och dijonsåskyckling och home fries och servitriserna från Queens och muraren som berättar om senaste "Simma lugnt Larry"-avsnitten för sina buddys på måndagsluncherna.
Så ett dilemma uppstod. Skulle jag gå dit igen efter denna oerhört jättefruktansvära behandling? Och min o-så-kraftfulla "kunderna-har-alltid-rätt"-markering?
Nej! Absolut inte. Kanske. Ja, ja. Ja.
Min bojkott var omöjlig. Omöjlig, säger jag. Jag behöver Odessa mer än Odessa behöver mig. Enerverande. Men samtidigt: vad är vitsen med en protest om man inte får skörda frukterna av den?
Så efter några dagar med pizzaslice, kebab och sushi gick jag in igen.
Och visade lite tänder.
Och satte mig i ett bås.
Och ingen polack har muckat med mig igen.
Vi har faktiskt blivit de såtaste av vänner.
- Have a wonderful day, my friend, säger polacken varje dag.
- You too my friend, svarar jag.
Man måste sätta gränser.
Om de drar kniv, då drar du pistol.
Förresten hörde jag, av polacken, att hemmoroidsalvafirman som nobbades att använda Johnny Cashs "Ring of fire" i tv-reklamen nu försöker med Bangles "Walk like an Egyptian".
Bara i USA, barn, bara i USA.