Marie Nilsson Lind var hjärtat i Ainbusk
Marie Nilsson Lind har gått bort, blott 62 år gammal.
En stor förlust för svenskt musikliv.
Lillasyster Josefin blev stjärnan i Ainbusk Singers. Men det var Marie som var hjärtat i gruppen som satte Gotland på musikkartan med sin själfulla musik, det mesta komponerat av just Marie.
Som störst var Ainbusk, som först hette Ainbusk Singers, i början av 1990-talet. Hela Sverige gick och sjöng med i refrängerna till ”Lassie” och ”Älska mej”, två sånger som Marie Nilsson Lind hade skrivit ihop med Benny Andersson.
Han hade tidigt blivit ett stort fan av gruppen och blev en nära vän till systrarna Nilsson. Josefin (1969-2016) fick en stor roll i musikalen ”Chess” i Stockholm och gjorde ett soloalbum med låtar skrivna av Benny Andersson och Björn Ulvaeus.
Men i Ainbusk – där även barndomsvännerna Annelie Roswall och Birgitta ”Bittis” Jakobsson var viktiga beståndsdelar – var det Marie som var den drivande kraften, som skrev de flesta melodierna och sångtexterna.
Det blev flera uppskattade album och scenföreställningar med själfull musik och roliga monologer som Marie höll sittande vid pianot, inte sällan utan en hel del svärta och ibland iförd en clownnäsa.
De var även med i Melodifestivalen, men det var scenföreställningarna med gruppen som visade på deras styrka. Både som sångerskor, alla fyra, och vad de ville berätta.
Marie kunde förena humor och allvar som få andra.
Grät med henne och maken
När Josefin gick bort, var jag på plats och bevakade begravningen i Visby domkyrka.
En av de starkaste upplevelser jag varit med om.
Det kändes på något märkligt sätt som om hela Gotland hade trängt sig in i den smockfulla kyrkan. Ainbusk hade blivit en slags symbol för ön.
På begravningen spelades några sånger med Josefin som aldrig hade givits ut, om jag minns rätt. När hennes röst ekade i kyrkan… det var mäktigt.
Och Maries avskedstal till lillasystern, var ett av de mest fantastiska tal jag hört någon hålla. Fullt av så mycket sorg, men ändå också så mycket humor, som för att visa hur mycket roligt de haft ihop.
Någon timme senare när folk samlades för en minnesstund stod jag och grät tillsammans med Marie och Magnus Lind, hennes make.
Han som gick bort förra veckan.
Och som jag kände genom att vi var klasskamrater på Journalisthögskolan 1976-1978. Sedan bytte han bana, musiken tog över, han spelade med Aston Reymers Rivaler och Perssons Pack, blev kompmusiker åt Ainbusk och gifte sig med Marie.
Hon berättade att han var sjuk när jag gjorde en telefonintervju med henne för några månader sedan, inför Ainbusks come back som Ainbusk x 3 och den korta kyrkoturné de gjorde i december.
Hon lät inte så hoppfull när det gällde Magnus och hur han mådde, men såg fram emot Ainbusk-come backen.
Nu går hon med i orkestern i himlen
Senast jag träffade Marie var 2019 i Visby för en lång intervju.
Det handlade om sorgen efter ”Josa”, som hon alltid kallade Josefin, kärleken till Magnus, hennes egen tid på psyket och hur hon försökte orka komma tillbaka till ett normalt liv.
Detta var strax innan Anna-Carin Stenholm Pihls mycket starka (men även omstridda) SVT-dokumentär ”Josefin Nilsson: Älska mig för den jag är” visades i tv.
Och det var medan Marie fortfarande höll på att sammanställa sin hyllade och mycket starka ”Josas bok: Min berättelse” som kom året efter.
Sedan gick jag den kvällen och såg genrepet av hennes show på Länsteatern Gotland. Ibland en hyllning till ”Josa”. Men också sånger, monologer, sketcher och poesi om att välja livet utan att släta över de smärtsamma stunderna. Och ett slags stridsrop för landsbygden i allmänhet och Gotland i synnerhet. Mot det ”lantisförakt” som råder hos många.
Samma tvära kast av humor och allvar som Ainbusk-showerna brukade ha. Och en fantastisk ny Benny Andersson-låt som final.
Jag minns att jag var så upprymd av showen att jag på promenaden hem till hotellet knappt märkte att jag blev alldeles blöt om fötterna. Mina skor var inte gjorda för det snöfall som plötsligt hade drabbat Gotland medan showen pågick.
Marie pratade både på begravningen och när jag träffade henne den gången i Visby, om den orkester i himlen som ”Josa” nu tillhörde. Med sådana som till exempel ”Totta” Näslund (1945-2005) som de hade jobbat ihop med.
Nu har även både maken Magnus och hon själv gått med i den.
Men oj, vad mycket hellre jag hade hört dessa för tidigt bortgångna stora artister sjunga och spela för oss på jorden.
