Så gick det till när jag fick namnet Tut-Bjurre

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ser Micke Finell blåsa lungorna ur sig med NRBQ och förstår att mamma förmodligen hade rätt.

Jag skulle ha fortsatt med trumpeten...

Det är under konserten på hutlöst utsålda Akkurat i Stockholm NRBQ bjuder upp Finell, han som spelar saxofon i The Refreshments och ser så snäll ut.

Han har haft erbjudandet om ett gästspel i flera dagar och lika länge sagt att han inte vågar och när han väl tar sig mod och plöjer sig igenom publikhavet på Akkurat med sin sax darrar den gode gästriken som en nyskalad räka.

Det får man förstå.

NRBQ är inte vilket band som helst.

Han gör dock ett lysande framträdande.

Terry Adams, den förryckte pianisten, hetsar honom skoningslöst, men Finell hänger med. Finell rockar. Finell svänger. Finell blåser så han till slut blir alldeles blå i ansiktet.

Det ser ut som att de har väldigt roligt och alltid när det ser ut som att folk har det på en scen börjar jag fantisera om hur häftigt det vore om man kunde vara delaktig i såna sessions.

Vilket i sin tur leder tankarna till en trumpet den tioåriga versionen av Per Bjurman en gång stod och försökte få ton i.

Det är mitt lilla bidrag till upprätthållandet av myten om kritikern som misslyckad musiker.

Jag spelade trumpet.

I några månader.

På lågstadiet satt alla på musiklektionerna och blåste tafatt i ett trärör som kallades blockflöjt. Sen skulle man plötsligt välja ett "riktigt" instrument och varje någotsånär korrekt avlad tioåring ville förstås lära sig spela gitarr.

Men det fick inte jag, vill jag minnas.

Mamma kommer från en familj av musiker - morfar var till exempel cellist - och menade, hävdar jag, att gitarr inte var något "värdigt" instrument.

Så en dag stod jag där med ett otympligt åbäke till trumpet och hade ont i läpparna.

- Jag hade inget med saken att göra, protesterar hon idag.

Men jodå.

Det var också samma mamma som höll i övningarna hemma i vardagsrummet några plågsamma måndagskvällar hösten 1977.

Jag vet inte om ni har koll på hur en trumpet fungerar, men man gör inte alls som när man blåser i ett ärtrör, vilket jag trodde.

Man ska pressa ihop läpparna och liksom spotta genom det lilla munstycket (saliven tömmer man sen genom en väldigt äcklig ventil. Det fick man fan aldrig se att Miles Davis gjorde!)

Tar man i nåt alldeles oerhört kan det hända att det hörs nåt som liknar en ton.

Men tioåringen fick aldrig fram nånting annat än sprängande blodådror i en illröd panna.

Utanför stod förstås kompisarna med näsorna tryckta mot fönstren och fnissade hysteriskt.

- Mamma, pep jag, kan vi inte sluta. Robert och Jonas skrattar åt mig...

- Ah, sa cellist-dottern barskt, det är inget att bry sig om. Nu försöker vi igen. Pressa på ordentligt!

I skolan var det ännu värre.

Gitarrkillarna vann förstås respekt och beundran, trots att de spelade sämre än genomsnittliga Libertines-medlemmar, men vi trumpetare fick löpa gatlopp.

En gång var det till och med några stenhårda elvaåringar som tvingade mig att ta upp lurhelvetet på skolgården och blåsa en trudelutt.

Det var så jag fick det mycket efterhängsna smeknamnet Tut-Bjurre.

Nå, jag lyckades efter outsägliga vedermödor lära mig "Min sol går åter upp" - utan tvekan den västerländska musikhistoriens mest enfaldiga stycke.

Sen fick det vara nog.

Jag slängde in trumpeten under sängen och vägrade ta i fanstyget mer.

- Du kommer att ångra dig när du blir gammal, sa mamma och ruskade på huvudet.

Micke Finell har fått mig att misstänka att hon kanske visste vad hon talade om.

Orsaker till extas

Per Bjurman