”Jag måste ha hjälp”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-02-22
Patrik Isaksson vägrar stå ensam på scen i Linköping
LINKÖPING. Patrik Isaksson, 35, ser tillbaka och pustar ut.
I år vägrar han att stå ensam på scen.
– Jag behöver hjälp som artist.
Patrik är orolig över att trassla in sig i den knallröda micksladden.
Kavajen han ska bära på lördag matchar piffigt med röda ränder på fickorna.
Publiken (som i eftermiddag uteslutande består av en hungrig press-kår) applåderar och busvisslar när Isaksson repeterar i Cloetta Center. ”Under mitt tunna skinn.” En klassisk Isaksson-upp-tempolåt, med många höga toner. Men vemodet är lagt åt sidan.
Husby, i en lägenhet i ett typiskt miljonprojektområde.
Valde bort knarket
Där fick hans idylliska uppväxt ett abrupt slut. 15 år gammal förlorade tonårspojken sin mamma i cancer. Inte visste Patrik då att hans stora kärlek, Sofia Rågenklint, skulle drabbas av samma sjukdom sexton år senare. Många av Patriks tonårsvänner gick ner sig i missbruk och kriminalitet. Det kunde ha gått åt helvete för honom med, så har han själv beskrivit det. Men han valde en annan väg – för att inte göra mamma besviken.
– Du verkar så lugn, påstår jag.
Segertippade Patrik hänger i det så kallade ”green room” i arenan. Det är gårdagens presskonferens.
– Förra gången fattade jag ingenting ... Jag var lågmäld. Det här året blir det tvärtom, mer fart och energi i numret. Nu är jag bättre mentalt förberedd.
Förlorarlåt sålde bra
För två år sedan gick hans bidrag, kärleksballaden ”Faller du så faller jag” inte vidare till final från Andra chansen i Melodifestivalen. Han kontrar snabbt med att säga att låten sålde bättre än vinnarlåten det året, ”Evighet” med Carola.
Tiden före festivaldebuten var turbulent. Skilsmässan från programledaren Sofia Rågenklint kom som en överraskning för många. Och än större var förvåningen när de drygt ett år senare hittade tillbaka till varandra. I dag är han 20 mil från villan i Stockholmsförorten Nacka, sönerna Tim, 3, och Alex, 1, dagishämtning, disk och sambon Sofia.
Melodifestivalen blir startskottet på en ny tid.
I april släpper han sitt femte album och åker ut på en stor sommarturné.
”Synd om Huskic”
Patrik har inte bara slängt ut vemodet utan också bytt skivbolag och pr-folk.
I år vägrar han att stå ensam.
Ett följe med fem bandmedlemmar backar upp honom både på och utanför scenen.
– Det var jättejobbigt första gången jag tävlade, jag var helt själv. Det är skönt att ha ett entourage, även om det låter töntigt att säga. Jag behöver det här.
Han fortsätter:
– Jag tycker synd om Mickey Huskic i år. Det är tufft att bära upp allt själv.