Det sämsta jag sett i Eurovision

Markus Larsson

OSLO. Robert Wells gick vidare.

Resten talar vi gärna tyst om.

Hujedamig. Hujedamig.

helskärm

Vi har en svensk i final.

Jingle Wells låtsades klinka flygel, syntes i princip aldrig i bild och kommer, tack vare Vitrysslands avancemang, att få göra om samma sak igen på lördag. Wells ger uttrycket ”att ha en lugn dag på jobbet” en helt ny betydelse.

Ja, den vitryska gruppen med fjärilsvingar på ryggen gick vidare. Inget konstigt alls. Eller jag kanske ska skriva – grattis.

Det fanns väl inte så mycket annat att välja på för de stackars tv-tittarna.

Första semifinalen av Eurovision song contest 2010 är bland det värsta jag sett.

Det är definitivt det tristaste tävlingen presenterat sen, ja, välj valfritt år från förr.

Ett tag snarkade mina potatischips så högt att presstältets vakter hotade att slänga ut dem ur påsen. Och det har aldrig varit så svårt att skriva och analysera ett Eurovision-resultat. Jag känner mig helt tom. Jag orkar... knappt... trycka... ner... ehm... tangenterna... på... min... snark... dator.

Att grekiske ”opa!”-tjuren Giorgos Alkaois skulle få finalbiljett kunde man räkna ut med arslet. Grekland och Turkiet skulle kunna skicka en kebab till tävlingen och ändå klara kvalet.

Men vad ska man säga om Moldaviens fiolspelande mohikan? Eller att Portugals ballad är så tillrättalagd och anonym att jag råkade förväxla den med Malta? Eller Serbiens knasiga Balkan-bonanza?

Jo, jag skulle väl kunna skriva åtskilliga spaltmeter om Milan Stankovics sensationella pottfrisyr, men jag jobbar tyvärr inte för ett fanzine för frisörer.

Allt är så brutalt meningslöst och lojt och sömnigt. Om den här låtkvalitén blir standard i framtiden har tävlingen brutala problem.

Men det är den andra semifinalen som gäller i år. Den första var bara ett nödvändigt ont.

Anna Bergendahl behöver inte oroa sig för kvällens finalister. Hon ska snarare bekymra sig för att över huvud taget gå vidare. Det blir ingen piece of cake. De bästa konkurrenterna – bidragen som över huvud taget förtjänar att kallas för just låtar – tävlar mot ”This is my life” i morgon.

Bergendahls karriär har bara börjat.

Och jag kan verkligen tänka mig en bättre start än att bli den första artisten som misslyckas ta Sverige till Eurovision-final sen 1958.