Legendaren har blivit som ett skrämt och förvirrat barn

HOLLYOOD. Kanske är det så här Michael Jackson hade slutat, om han fått leva.

Eller Elvis Presley.

Uppledd på en scen med skakande händer och rädd, flackande blick.

Inte ens de stående ovationerna tycks kunna lugna Beach Boys-grundaren Brian Wilson.

72-åringen tittar ömsom ängsligt på den jublande ­publiken i Oscarsakademins ­flådiga salonger i Beverly Hills, ömsom på sin hustru som är med honom på scenen och ler uppmuntrande mot honom.

Kanske är det extra förvirrande för ikonen ­eftersom han inte är här för att uppträda.

Skaparen av klassiker som ”Good vibrations”, ”Fun, fun, fun”, ”I get around” och ”God only knows” ska ”­bara” sprida stjärnglans över ”­Love & mercy” – filmen om hans liv där han som ung spelas av Paul Dano och som äldre av John Cusack.

Hans nuvarande fru Melinda – kvinnan som fick bort honom från ­alkohol, droger och den hänsynslöse terapeuten Eugene Landy – porträtteras skickligt av Elizabeth Banks.

Dagen efter den gripande filmen träffar jag ­Wilson på ett hotell.

Inför det avtalade mötet har jag fått veta att han är nervös och att jag åtminstone till en ­början bör ta det lugnt med frågorna.

I sviten står ett svart, blankpolerat piano.

Brian, som efter pappans misshandel när han var liten bara hör på ena örat, sätter sig på pallen när han kommer in i rummet.

Han tar ett ackord med ena handen, klinkar på ett par tangenter med den andra, som för att kolla att instrumentet verkligen fungerar.

Sen vänder han sig mot mig med ”rätt” öra och börjar svara på frågor.

Det är som att intervjua ett barn.

Svaren är korta, ofta inte mer än ett par ord och han bjuder inte på några anekdoter.

Och precis som ett barn tvekar han aldrig på ­någon fråga. I stället kommer svaren instinktivt.

Som när det gäller rådet till unga, blivande ­musiker:

Börja aldrig knarka.

Beach Boys grundades av Brian Wilson, hans två bröder, en kusin och brödernas granne.

Som låtskrivare för gruppen skapade Brian Wilson tre dussin topp 40-hits i USA. Kanske ­hade det blivit fler om han inte dekat ner sig.

Sannolikt hade i varje fall hans ålderdom underlättats.

På scenen i Beverly Hills höjer han skakande ena handen över huvudet i en slags tackhälsning, och pressar fram ett litet leende.

Sekunden senare leds han försiktigt ner och via mittgången ut ur salongen.

Han ser fortfarande förvirrad ut.

Men den uppjagade blicken har lagt sig.

Brian Wilson är glad att det är över.

ANNONS

Följ ämnen i artikeln