”Jag är så besviken på din jävla ledtråd”
JAN-OLOV ANDERSSON om vad som gick snett i kvällens asnitt
Glädje och skratt, sorg och tårar. Och så hennes livs historia och karriär berättat i ett rasande tempo, fyllt av detaljer.
Med Helena Bergström i centrum, fick årets ”Stjärnorna på slottet” en mycket stark start.
Vad var bra?
Vi fick The Helena Bergström story serverad på ett fat – i rasande tempo och fyllt av detaljer.
Från allra första barndomsminnet, som handlade om hennes hund, till hur hon ser på framtiden, att hon kanske blir i första hand en regissör som bara skådespelar ibland.
Där fanns allt från underhållande historier från karriären, om med- och motgångar, till mer privata saker, som rädslan för att föräldrarna skulle skiljas. Att deras äktenskap var lite skakigt, berodde ju bland annat på att pappan fick ett barn utanför äktenskapet strax efter att Helena hade fötts.
Några anekdoter kan man säga att Helena Bergström liksom spelade upp. Scener ur en tidig pjäs där hennes far var med. Och ett helt bisarrt möte med en Hollywood-mogul.
När en så smart, och samtidigt frispråkig, människa som Helena Bergström väljer att berätta om sitt liv i ett sådant här program, blir det nog en blandning av spontana infall och genomtänkta beslut.
Kanske ”spelar” hon ibland Helena Bergström i programmet, vem vet?
Men strunt samma, grymt underhållande blev det hur som helst.
Vad var dåligt?
Helena Bergströms idé om att de andra stjärnorna skulle lägga ett pussel och på så sätt komma fram till dagens aktivitet (ridning) fungerade inte alls. Varken för oss tv-tittare eller för de andra fyra deltagarna.
Där är jag beredd att hålla med Özz Nûjen som tidigt sa:
– Pusslet var värdelöst, det gav ingen ledtråd.
Han till och med återvände till ämnet, senare i programmet, och sa till Helena:
– Jag är så besviken på din jävla ledtråd, det var det sämsta.
Det bör dock påpekas att hans kritik framfördes med glimten i ögat.
Kvällens snyftare
Helena Bergström pendlade friskt mellan glädje och sorg, mellan fniss och skratt och tårar. Hon berättade att hon har lätt för tårar, skämtade om att det på hennes gravsten skulle stå ”hon som hela tiden grät” och berättade också att hon hade funderat över hur det skulle se ut om hon, Helena Bergström, känd för att gråta så ofta i filmer, grät i ”Stjärnorna på slottet”.
Allra mest känslosamt i programmet blev det när hon berättade om sin pappa, regissören Hans Bergströms (1935-2004) bortgång i cancer. Hur förloppet gick väldigt snabbt och hur pappan allra sista dygnet i sitt liv liksom väntade in Helenas föreställning så att hon skulle hinna tillbaka och hålla honom i handen när han drog sitt sista andetag.
Kvällens Åh fan!
Det är möjligt Helena Bergström har berättat om när det tände till mellan henne och Colin Nutley tidigare, men jag tror inte så detaljerat.
Hon hade pratat om honom med sin väninna, som snabbt konstaterade att ”du är kär i honom”. Hon förnekade det först. I programmet berättade hon hur hon sedan ändrade sig:
– Hon (väninnan) väckte en tanke i mig, sedan kom jag på, jag är nog kär i honom. Jag hoppade på honom i en hiss helt enkelt, stackars människa, jag kysste honom bara och sa ”I think I'm in love with you”. Sedan blev det väldigt pinsamt, sedan så gick han bara ut ur hissen.
Kvällens replik(er)
Harriet Andersson hade vissa problem att komma upp på hästen när hon skulle rida. Väl på plats i sadeln konstaterade hon:
– Helvetes jävlar… hela arslet mot kameran, det är tur att man har byxor på sig i alla fall.
Özz Nujen högg blixtsnabbt:
– Jävla fast rumpa hon har, fast hon är 80+, alltså.
Kvällens mest saknade
En gång intervjuade jag Helena och Colin Nutley om hela deras karriärer tillsammans, film-för-film. Det fanns hur många underbara historier som helst. Sådant som givetvis inte kan få plats i ett sådant här program. Då hade det nog blivit för filmnördigt.
Men man hade gärna hört lite mer om hur det var att som ung och relatitivt oerfaren jobba med legenden Ernst-Hugo Järegård (1928-1998) i Stig Larsson-pjäsen ”V.D.” på Dramaten. Och knutit ihop det med att hon ju nu själv spelar rollen som som vd:n, i en uppsättning på Stockholms Stadsteater (tillbaka på repertoaren 6 januari) där man har vänt på könsrollerna.
Hade också varit intressant att se hur hon ser på att dottern Molly, 19, nu går i hennes fotspår. Efter debuten som Helenas dotter i ”Änglagård – Tredje gången gillt”, gjorde Molly succé i TV 4:s ”Let's dance” och har sedan dess börjat få allt fler film- och tv-roller.