Nya ”Carrie” gör mig deprimerad

Allting som Anna Odell kan, kunde Stephen King göra ännu bättre.

Fast nya ”Carrie” gör mig mest deprimerad.

Höstens trend på bio är mobbning.

Först kom ”IRL”. Erik Leijonborgs välgjorda drama om mobbning, datorspel och sociala medier med Valter Skarsgård, Happy Jankell och Alba August fick en orättvist snål lansering av SF och kom och försvann utan att så många brydde sig.

Anna Odells hyllade ”Återträffen” drar mer folk, har väckt debatt, kommer att vinna Guldbaggar och hennes raffinerade skildring av mobbning lär ta plats som en av 2010-talets milstolpar i den svenska filmhistorien.

Stephen King skrev sin skruvade twist på mobbning för 39 år sedan. Visserligen kastade han manu­skriptet i papperskorgen, men hustrun fiskade upp det och övertygade honom om att färdigställa boken. Hans debutroman om den mobbade skolflickan Carrie White, som på skolbalen hämnas på allt och alla, har – trots att det främst är en genrebok, en enkel skräckis – ett djup i personskildringarna som kännetecknat det mesta den 66-åriga författaren har skrivit sedan dess.

Precis som ”Plura” har skrivit en Eldkvarn-låt för varenda tänkbar känsla man kan hysa i sin kropp, finns det väl inget i ens liv som Stephen King sedan dess inte har avhandlat i någon av sina många romaner.

Filmerna blir dock oftast sådär, de här är de bästa:

1. ”The dead zone” (1983). 2. ”The shining” (1980). 3. ”Carrie” (1976). 4. ”Dolores Claiborne” (1995). 5. ”Lida” (1990). 6. ”Nyckeln till frihet” (1994). 7. ”Stand by me” (1986). 8. ”Sommardåd” (1998). 9. ”The running man” (1987). 10. ”Den gröna milen” (1999).

Fast nya ”Carrie” gör mig mest deprimerad. Ytlig, dum, lite tillrättalagd. Tycker inte ens om 16-åriga barnskådespelargeniet Chloë Grace Moretz i titelrollen.

Eller också är det bara åldersnoja. Så berörd jag blev av boken och originalfilmen, när jag var 23 år ung. Och nu känner jag inte ett skit …

Följ ämnen i artikeln