[ingenting] – ett band jag nästanälskar

Fredrik Virtanen

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-08-31

helskärm

Det strålande rockbandet [ingenting], tippade att bli det nya Kent, får mig att bli en vidrig det-var-bättre-förr-person.

Men det var lättare att älska då.

”Det jag får ska jag ge tillbaka

Allting jag äger ska jag försaka

Det krävs ingenting för att känna sig fri

Man måste vara fattig för att ­vara rik.”

Så inleds [ingenting]s dundersingel ”Halleluja!”, och hela det förhandshajpade albumet ”Tomhet, idel tomhet”, och sista raden kan ju verka snurrig men Christopher Sander leder faktiskt sin tes i bevis och lyckas filosofiskt även motivera bandets fåniga namn [ingenting].

Samtidigt dundrar killarna som ett ­bara snäppet tunnare Glasvegas. De är förtjusande. Jag tycker om dem, väldigt mycket. Jag önskar att jag kunde älska dem.

”Man måste vara en idiot för att ­kalla sig klok

Man måste vara liten för att vara stor

Halleluja! Halleluja!”

”Halleluja!”, och albumet som släpps 9/9, låter som Kents första cd och ger mig samma typ av kick.

Men inte en lika stor kick, inte lika djup och sprittlande spritzande sprattlande.

Erfarenheterna är i vägen för naiviteten. Hjärnan är i vägen för hjärtat.

Jag är äldre nu, mycket äldre, men vore jag 20 år skulle [ingenting] vara mitt Kent och den suddige poeten Sander vara min Jocke Berg.

Det är irriterande att det inte är så. Det finns ju inget vidrigare än att bli en sådan där retrolurk som sa Stones när jag sa Primal Scream, som sa Beatles när jag sa Oasis, som sa Kinks när jag sa Blur och som sa Otis Redding när jag sa R. Kelly. Vidrigt. Vidrigt!

Men det går inte att krysta. Känns det inte i magen så går det inte att intellektualisera sig till kärlek.

Att älska blir svårare med åren; allt som man hört och kan jämföra med; alla livserfarenheter som yngre artister saknar, även om de heter Jamie T, Florence Valentin eller Pete Doherty och är geniala; alla ord som man genomskådar.

Det mesta blir mer treplus i stället för femplus eller ettplus.

Usch.

Har man till sist sett allt, hört allt och gjort allt?

(Tänker.)

Nej! För fan. Det får inte vara så. Det kan inte vara så.

Till sist kommer det någon, igen, som slår sönder rockhistoriens alla tidigare poeter och tar sin rättmätiga plats vid deras sida.

Håkan Hellström kommer inte att förbli den sista nya svenska artist som jag kan älska reservationslöst.

Det kommer att komma någon. Det kommer alltid något.

Kanske blir det nästa album med [ingenting], för de är ju redan nästanälskade.