Westworld ett av vinterns måsten
Uppdaterad 2016-11-28 | Publicerad 2016-11-27
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
”Att vägra den snabba tidsandan kan vara ett genidrag”
Serien skjuter lösa skott i sex timmar.
Sedan, i sjunde timmen, vänder det.
Nu är ”Westworld” ett av vinterns största måsten.
Tålamod är en bristvara.
Det drabbar framför allt välgjorda dramaserier.
Vad sa du? Måste jag titta nästan åtta timmar innan serien tar fart? Är du inte klok? Det är en alldeles för stor investering i mitt liv. Tänk om jag inte får någon avkastning?
Men när samtiden växlade upp till överljudsfart saktade de tyngsta och mest inflytelserika och hyllade serierna ner.
Vem påstår i dag att den första säsongen av ”Sopranos” är den bästa?
Det dröjde över tio krävande timmar innan ”The wire” blev en hjärtskärande storstadssymfoni.
”Mad men” tog nästan lika lång tid på sig, men vände när Roger Sterling tog trappan upp till reklamfirmans kontor i stället för hissen och spydde ner golvet.
”Breaking bad”? I brytpunkten mellan den andra och tredje säsongen börjar kemiläraren Walter White verkligen att ta hissen ner till helvetet.
Och det dröjde till det nionde avsnittet, den moderna klassikern ”Baelor”, innan ”Game of thrones” visade sin potential. Först då var det värt att lära sig karaktärernas namn och släktband.
Den nya och påkostade och högprofilerade ”Westworld” på HBO verkar ha samma utveckling. I tävlingen om tittarnas uppmärksamhet satsar manusförfattarna på sköldpaddan och inte kaninen.
Serien är baserad på Michael Crichtons film med samma namn från 1973. På ett mycket avancerat nöjesfält i framtiden kan människor koppla av, spänna på sig patronbältet och roa sig med att slakta extremt verklighetstrogna androider.
Inledningsvis är det svårt att bry sig när vilda västern svetsas ihop med science fiction. Handlingen befinner sig i en loop. Var är allt på väg? Labyrinten känns ogenomtränglig. Robotarna fimpas lika lätt och odramatiskt som mygg.
Men i sjunde avsnittet händer det. Vändningen i ”Trompe L’Oeil” fick delar av internet, åtminstone den uppkopplade filterbubblan som febrar över tv-serier, att lysa upp.
Det var som att titta på en optisk illusion.
I myllret av osammanhängande prickar trädde en mörk och kuslig bild fram som tidigare hade varit osynlig.
”Westworld” hämtar mycket inspiration från ”Blade runner”. Beröringspunkterna med Ridley Scotts dystopiska mästerverk är så många att fansen har börjat göra långa referenslistor. Den grundläggande filosofiska frågan om när artificiell intelligens blir mänsklig paras ihop med ett djupt och underliggande och ”Lost”-liknande mysterium, något som kan förstärka eller i värsta fall sänka serien. Hemligheten ligger bokstavligt talat begravd i historiens digitala dna.
Tittarna och karaktärerna drivs framåt av samma fråga - vad är poängen och meningen med allt?
Just nu är karaktärer som Robert Ford, Clementine, Maeve Millay, Dolores Abernathy, Bernard Lowe, The man in black, Arnold och den gäckande skuggan Wyatt relativt okända för den stora publiken.
Men i veckan presenterade HBO siffror som visar att ”Westworld” har högre tittarsiffror i snitt än vad ”Game of thrones” hade i början.
På nätet växer diskussionerna om serien i volym.
I tävlingen om tittarnas uppmärksamhet satsar ”Westworld” på att vara sköldpannan och inte haren. Att våga vägra den snabba tidsandan kan återigen visa sig vara ett genidrag.