We will always love you
Hon var själ och hjärta när allt annat lät som plast
Det finns bra röster.
Det finns fantastiska röster.
Och så fanns det Whitney Houston.
Ingen är egentligen förvånad.
Nyheten kommer inte som någon överraskning.
Och det är kanske det hemskaste med Whitney Houstons död.
Hon föll sönder inför öppen ridå, mitt framför fotoblixtarna. Hennes nedgång var lika offentlig som tv-reklam.
Dödsorsaken är, i skrivande stund, inte fastställd. Men ibland har det känts som om hon har levt på lånad tid i decennier.
Det finns bilder på henne som inte går att titta på. De är svettiga och sjaskiga och obarmhärtiga. Bilder av ett drogmissbruk och liv som få, så hjärtskärande få, överlever.
Men hennes privatliv är en sak. Musiken är något annat.
När folk sliter tag i mig mitt under en efterfest på Melodifestivalen känns allt bara horribelt. Det är som att få en örfil i ansiktet, kallt vatten innanför kragen, en spark i skrevet.
Ingen har någonsin ifrågasatt Whitney Houstons talang eller röst eller gärning.
Hon är en av de riktigt stora.
Samtidigt har hon aldrig fått samma erkännande som en Aretha Franklin, en Otis Redding, en Al Green eller en Nina Simone.
Whitney Houston slog helt enkelt igenom i fel decennium. Hon var själ och hjärta när allt annat lät som plast på 80-talet. Hennes hits är förknippade med ett sound som aldrig riktigt tagits på allvar.
Men hitsen går inte att diskutera.
”How will I know”, ”I wanna dance with somebody”, ”Greatest love of all” och ”Didn’t we almost have it all” och covern på Dolly Partons ”I will always love you” kan mäta sig vad som helst.
Hennes andra album ”Whitney” från 1987 var den första skivan av en kvinnlig artist som gick rakt in som etta på amerikanska Billboardlistan. Alla ur min generation, vi som föddes på 70-talet, har hennes största låtar i vårt DNA.
Jag tänker också på ”My love is your love”, Wyclef Jeans vackra låt som återupprättade Whitneys rykte som världsledande soulartist mot slutet av 90-talet. Hon gjorde comeback många gånger, men ”My love is your love” var kanske hennes stoltaste stund.
Där finns en tröst och en empati och en värme som är så förtvivlat sällsynt i musik.
En gång intervjuade jag Whitneys berömda släkting Dionne Warwick i Stockholm.
Jag vet inte hur, men under samtalet kom Whitney på tal.
Dionne Warwick sjönk ihop och tittade bort och sa:
– Jag ber för Whitney varje dag. Det är det enda jag kan göra.
Bönerna räckte inte. Det är över. Och jag saknar en röst som inte lever längre. En av de allra, allra största.