”Jag var nära att explodera”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-12-21
En film, en musikal och en show som alla hade premiär inom loppet av tre höstveckor. Resultatet blev 3 x 4 plus i betyg av Aftonbladets recensenter. Och, så småningom, publiksuccé för alla tre.
Regissören Tomas Alfredson, 43, ser med stolthet tillbaka på hösten.
– Men det var ju nära att jag höll på att explodera. Det var så omänskligt stora ansträngningar på raken, säger han.
Genom våra jobb har Tomas och mina vägar korsats med jämna mellanrum under åren. Vid intervjuer och på filmfestivaler. Rätt många mediamänniskor tycker att han är lite ”svår”. Som inte pratar i rubriker. Som aldrig varit intresserad av långa utläggningar om sin berömda far, Hans Alfredson.
– Berömmelse är trevligt om man har gjort något man är stolt över. Annars har jag aldrig varit angelägen om att bli ”kändis”.
Nu får han ändå räkna med att hamna i rampljuset allt mer i framtiden. Filmen ”Låt den rätte komma in” har sålts till ett femtiotal länder, visas på allt fler (senast 41) biografer i USA, där filmkritikerna i åtskilliga organisationer har utnämnt den till årets bästa utländska film. Hollywood-erbjudanden har börjat trilla in. Vi börjar prata om filmäventyret.
Hur startade det?
– För fyra år sedan. Det är första gången jag fått väldigt mycket filmbilder av att läsa en bok. Men det var trögt med det här projektet. Man fick springa som en dåre efter stålarna. Antagligen för att den kostar ungefär en och en halv gång en normal svensk film (budgeten var cirka 30 miljoner kronor).
Risk för nepotismrykte
Och så är din exfru Cissi Elwin chef för Svenska Filminstitutet?
– Jo, det är lite obekvämt ... just den här filmen var, som tur är, beviljad innan hon började arbeta där. Under tiden som Daniel (storebror, också regissör) jobbade som dramachef på SVT försökte jag inte ens få jobb där. Jag ville inte bli misstänkt för någon slags nepotism.
När ni väl fick pengar, vad var svårast med filmen?
– Det tog nästan ett år att hitta ungdomarna till huvudrollerna, Lina Leandersson och Kåre Hedenbrant. De skulle ju matcha varandra, jag tänker på dem som två sidor av samma mynt. Det var pilligt.
Det handlar om ungdomar i förorten Blackeberg på 1970-talet. En mobbad pojke. Hans nya kompis, en jämnårig tjej – som råkar vara vampyr ...
– Det som var skräck på riktigt, det var ju att gestalta skräck. Det finns väl inget man blir så generad av som blotta tanken på att vara ansvarig för en löjlig skräckfilm, som inte är läskig. Men historien är mångbottnad, den står ju inte bara på skrämselbenet.
– Sedan var ju kölden en jävla jobbig grej. Hälften är gjort i Luleå, att vara stillastående i tre veckor när det är 30 grader kallt, man blir knasig av det.
60 intervjuer
Filmen visades redan på Göteborgs filmfestival i februari. Sedan dröjde det ett halvår till den ”riktiga” premiären.
– Det var nog bra att den kom till hösten. Det är alltid mycket anspänning kring premiärer och det blev väldigt mycket jobb i USA inför den premiären, jag var där och gjorde 50-60 intervjuer på en dag. Men det blev aldrig så där panikläskigt här hemma då filmen hade visats på många festivaler utomlands, det fanns många kvitton på att den fungerade.
Att filmen inte blev Sveriges Oscarsbidrag, blev du besviken?
– Nu har jag inte sett Jans (Troell) film, den ska tydligen vara jättebra. Men när vi nu ser vilket oerhört intresse den här filmen renderar i USA, hur de verkligen älskar den, så känns det ju liksom ... som en felsatsning. Men det ska kanske inte komma från mig.
Succé för nytolkning
Ett par veckor innan filmen gick upp på repertoaren var det kändistät premiär på Oscars-teatern för musikklassikern ”My fair lady” med Tommy Körberg, Helen Sjöholm och Jan Malmsjö. Lysande kritik, utsålda hus.
– Jag har ju jobbat med scenföreställningar, men inget så omfångsrikt med så himla mycket folk, levande orkester, sång och dans, det är en jättemaskin, mycket logistik. Jag tycker jag har gjort en nytolkning av musikalen, men det märker inte så många.
Några veckor senare var det premiär för Sissela Kyles show med texter av Calle Norlén. Återigen: Lysande kritik, utsålda hus.
– Sista veckan inför ”My fair lady” jobbade jag parallellt med båda två. 18 timmar varje dygn. Då höll jag på att explodera. Men annars hade vi träffats lite punktvis och stämt av, arbetet med showen var utspritt på ett annat sätt. Jag tror Sissela och Calle var väldigt sugna på att ha någon att studsa idéer med.
Varför blev du regissör, tror du?
– Vi gjorde i familjen rätt satsade smalfilmer när jag var liten. Skådespel för film, Robin Hood eller Hamlet. Någonstans där begrep jag att man kan fånga tid på film. Sedan gjorde det väldigt starka intryck när hela familjen följde med pappa till Amerika för inspelningen av Jan Troells ”Utvandrarna” och ”Nybyggarna”. Lukten, stämningen, spänningen. Jag var fem, sex år då. Som lite större hade jag assistentjobb på somrarnas HasseåTage-filmer.
”Försökte knulla till Mungo”
Nu väntar tre nya projekt:
”Soundtrack of your life”, Uppsala Stadsteater, premiär 28 mars. Tomas och Linus Tunström regisserar tillsammans en pjäs där man skildrar Uppsalabornas inskickade minnen till speciella låtar.
– En kvinna försökte knulla till Mungo Jerrys ”In the summertime” och trasslade till det totalt. Den ska vi ha med.
”Killinggänget på Dramaten” (arbetsnamn), Dramaten, premiär 19 september.
– Det blir höstens första grej på stora scenen. Kan inte säga så mycket om det än, vi försöker kanske få med Dramaten-skådisar också.
En Hollywood-film.
– Det hägrar, det är förföriskt, jag har fått rätt biffiga grejer skickade till mig. Men jag är kusinen från landet, det är med en viss vånda jag funderar på det, det ska fungera med familj och sådant.
Tomas Alfredson
Årets ...
... film: ”There will be blood”. Den tunga episka amerikanska filmmaskinen när den är som snyggast.
... bok: Klas Östergrens Ibsen-översättningar i två tegelstenar, det är skithäftigt att läsa dramatik.
... tv-program: Alltid ”Landet runt” i SVT på lördagar. Så gammaldags och så tråkigt och så härligt att se vanliga människor i vardagliga sköna situationer.
... konsertupplevelse: Vår julfest på Oscars-teatern, när ett gäng med Helen Sjöholm i spetsen sjöng en fruktansvärt ful wailande version av ”Stilla natt”.
... personliga ögonblick: När Robert De Niro sa mitt namn när filmen vann pris på Tribeca Film Festival i New York. Där stod en av världens främsta filmkonstnärer, en gubbe man glott på i jag vet inte hur många timmar, och så sa han: Directed by Tomas Alfredson!
Namn: Tomas Alfredson. Ålder: 43. Yrke: Regissör: Bor: Stockholm. Familj: Barnen Maja, 15, och Petter, 13, flickvännen Charlotte Öberg. Inkomst: 691 817 (inkomstår 2007) Aktuell: Har regisserat filmen ”Låt den rätte komma in”, musikalen ”My fair lady” på Oscars-teatern i Stockholm och Sissela Kyle-showen ”Dina dagar är räknade!” på Rival i Stockholm.