Nej, Eurovision dog inte den 12 maj 2007
Sylvia Balac gnäller på gnället om svågerpolitik
”Come together” lyder mottot för Eurovision 2016. Lättare sagt än gjort, men på ett plan stämmer det. Skillnaden mellan öst och väst har minskat något, både musik- och attitydmässigt.
Det var med tungt hjärta som jag 2007 begravde Eurovision. På chefens order letade jag upp en gravsten i bildbanken och skrev rubriken ”I natt dog Eurovision”. Samtidigt var jag inombords själaglad över att Marija Serifovic och Serbien vunnit med den vackra balladen ”Molitva”. Vilket lyft för det skurkstämplade landet, vilken framgång för hela regionen efter allt krig och elände.
Men det fanns ett värre elände. Att Sveriges stolthet The Ark hamnat på en förnedrande 18:e plats.
Chefen var arg och skrek ”östblocket”, schlagerkrönikören var ilsken och skrev ”svågerpolitik”, läsarna var förbannade och ropade ”bojkott” och Christer Björkman var rasande (mer på att The Arks scenshow strulade än på östblocket, men ändå).
Ilskan 2007 var kulmen på ett puttrande missnöje som började på nittiotalet när den till största delen västeuropeiska angelägenheten Eurovision infiltrerades av länder från forna Jugoslavien och Sovjetunionen.
De hade annan stil, annan typ av låtar och – framför allt – de röstade på varandra! Denna fräckhet satte käppar i hjulet för den svenska schlagern, ansåg både förståsigpåare och vanligt folk.
Men inte dog Eurovision den där majkvällen 2007. Det var en så kallad hårdvinkling. Visserligen hade just Sverige några tuffa år till, men så kom Loreen. Och visade att det man behöver för att vinna är faktiskt bara en bra låt.
Med svenskar som skriver låtar för länder som Armenien och Azerbajdzjan – och svenska Melodifestivalvinnare som lämnat gammelschlagern
bakom sig – känns tävlingen mer jämn och modern än någonsin förr. Och med Måns Zelmerlöws vinst förra året har förhoppningsvis gnället om svågerpolitik tystnat. Öst och väst har ”come together” – eller åtminstone lite närmare varandra.