Älskade, beundrade – och fullständigt okända
Sylvia Balac om ”Mupparna”
Du kan vara granne med en mupp – utan att veta om det.
Leslie Carrera-Rudolph, Peter Linz och Bill Barretta jagas aldrig av paparazzifotografer, trots att deras prestationer är kända över hela världen. David Rudman kan gå ner för gatan och se sin rollfigur på var och varannan t-shirt, men ingen ber honom om en autograf. För skådespelarna bakom dockorna i ”Mupparna” och ”Sesame street”, så kallade ”muppeteers”, har bokstavligen en hand i rampljuset, men inget mer.
I vårt kändisfixerade tidevarv är de sannerligen ett gäng udda (ibland jättestora gula) fåglar: de uppskattas uteslutande för vad de gör – inte för vad de är. En bröstförstoring betyder ingenting – om det inte är Miss Piggy som gör den. Om Kermit färgar sin päls röd är det en världsnyhet – om muppskådisen Steve Whitmire får på pälsen ringer kanske hans mamma och undrar hur det gick.
För den uppmärksamhetstörstande kan det te sig tråkigt. Framgång är så förknippat med att se sin bild i tidningen, att höra sitt namn, att få gå före i krogkön. Men egentligen har muppskådisarna fått det bästa av två världar.
De får uppskattning i mängder, de får resa jorden runt och frottera sig med kändisar. Men ingen bryr sig om de skulle skilja sig, gå upp i vikt eller läggas in på rehab.
Fina dokumentären ”Elmo – en mupp full av kärlek” följer Kevin Clashs väg från att som pojke i Baltimore klippa sönder sin pappas vinterjacka och skapa en egen handdocka till att bli rösten och handen
bakom omåttligt populära Elmo i ”Sesame street”. Kärleken till muppar och att göra folk glada var hans drivkraft, aldrig kändisskap.
Kevin Clash kommer att spela Elmo så länge hans röst och hand håller. För en ”muppeteer” behöver ingen botox, ingen ”läckt” sexfilm eller braskande rubriker för att hålla sig kvar i branschen. Inte så länge det finns färgglada pälstyger och skinande ögon av glas.
I dag har ”Mupparna” äntligen svensk premiär.