Jag vill kasta ägg på orcherna

Markus Larsson

Läs Markus Larssons schlagerkrönika

BELGRAD. Och Charlotte Perrellis premiär i cirkus Eurovision 2008 kan sammanfattas så här:

Första repetitionen gick väl sådär.

Men de infantila frågorna under presskonferensen klarade hon galant.

Det känns som att titta på en repris.

Första repetitionen i Belgrad påminner om den första repetitionen i Karlskrona.

Det är stelt. Det är omständligt. Det är långsamt. Det är en massa tekniska detaljer som inte fungerar.

Jag har till exempel ingen aning om vad alla viktiga kameravinklar sysslar med. De kanske smörjer in sig i sololja på en båtsightseeing längs floden Donau?

Annars är numret sig likt.

Trots en sparsmakad koreografi bygger Perrelli och hennes team upp ett storslaget discocrescendo.

Just i dag lyckas de varken gå igenom rutan eller fylla upp den gigantiska scenen.

Men mot slutet, där de elektroniska bakgrundsskärmarna förvandlas till ett stort vattenfall och de gröna laserstrålarna skär igenom Beogradska arena, blir det åter igen en sprakande show.

Lite senare stiger Charlotte Perrelli verkligen in på dårfinkarnas arena – hallen där alla artiga presskonferenser hålls.

Nästan alla frågor förtjänar som vanligt en kartong ägg i ansiktet.

Charlotte parerar alla pinsamheter som ett amerikanskt showbizproffs. Hon kan det här spelet. Mellan alla ”lovely” och ”fantastic” och ”exciting” som hon tvingas trycka ur sig finns även en speciell och märkligt oförstörd charm.

Och efter att ha sjungit en kort men obligatorisk snutt av ”Hero” får hon ta emot de mest rättrogna schlagerorchernas jubel.

Perrelli har vunnit Eurovision-fansens hjärta. För dem är hon en självklar guldkandidat.

Men i verkligheten ser det annorlunda ut.

Ingenting är självklart eftersom flera av hennes konkurrenter satsar på att vara så spektakulära som möjligt.

Det har ju fungerat rätt bra ända sen Lordi införde eldsprutande yxor i tävlingen.

Semifinalen kan bli en svensk mardröm.