Pitt hjärtlös som komiker
Fredrik Virtanen om sin syn på nöjesvärlden – varje måndag
Det är i kalla tider som dessa vi saknar Jerry Lewis.
Nej, inte den ilskne rockikonen Jerry Lee Lewis, utan den töntige filmstjärnan Jerry Lewis.
Den mannen hade hjärta.
Jerry Lewis?
Fråga farfar, annars kan jag berätta:
Jerry Lewis föddes redan 1926 där man numera landar SAS-planet till New York – just det, i Newark – och slog igenom med självaste rat pack-legenden Dean Martin på sent 40-tal i komikerduon Martin & Lewis (namnet dök 1994 upp som en femdollars milkshake i Quentin Tarantinos postmodernistiska mästerverk ”Pulp fiction”).
I mitten på 60-talet var Jerry Lewis en av världens största Hollywoodstjärnor. Han skrev, producerade och regisserade ”The nutty professor” (”Dr Jäkel och Mr Hyde”), som för övrigt 41 år senare omgjordes av Eddie Murphy.
Jerry Lewis var en tönt.
Eller, det var han förstås inte, men hans karriär byggde på att spela lågpannor i komedier.
Men varför orera om en bortglömd töntkomiker just nu?
Svaret heter de hjärtlösa filmstjärnorna Brad Pitt, George Clooney, Frances McDormand och filmbröderna Joel och Ethan Coen.
De har mycket att lära av Jerry Lewis. Jerry Lewis hade värme, han hade hjärta.
Han spelade byfånar med respekt för byfånen.
Bröderna Coen däremot hatar vanligt folk. Det har de alltid gjort och utan skådespelarmästare som Jeff Bridges och John Goodman blir komedierna direkt deprimerande och desto mer så ju mer verklighetsfrämmande och rika bröderna blir i Hollywood.
Deras nya filmkomedi ”Burn after reading” – givetvis svårartat kritikerälskad eftersom kritikerns människoförakt överträffas av ingens – handlar om blåsta enkla människor och är iskall. Den är en fisk i frysen. En djupfryst gulasch.
Och det är, som filmskribenten Manohla Dargis skrev i en unik recension i New York Times, ”förundrande att Coens fortsätter att göra filmer om ett ämne som de så ofta uppvisar så låg aktning för, nämligen andra människor”.
Dessutom just nu.
Mitt i en iskall ekonomisk kris där människor på Main Street tvingas lämna sina hem och sträcker sina armar mot det stora varma hoppet Barrack Obama, då blir Pitts, McDormands och Clooneys empatilösa svenneskildringar direkt provocerande.
Det är då man skyndar hem från bion och värmer sig med gamla trevliga Jerry Lewis-klassiker på Youtube.
Galna överbett och luftskrivmaskin spöar en trög gyminstruktör (Brad Pitt) som skjuts i huvudet vilken dag som helst.