”I love Europe” en skrattfest utan dess like

Markus Larsson

GÖTEBORG. Du milde tid.

Mitt ordförråd är så skräckslaget att det ger upp, checkar in på Landvetter och flyger tillbaka till Stockholm.

Christer Sjögrens schlagerdebut går inte att beskriva.

Pressrummet fylls av ett hysteriskt kacklande.

Det tar ett tag innan jag inser att ljuden kommer från min egen käft.

Jag skrattar så att gardinerna ramlar ner på golvet.

Christer Sjögren har sjungit i Vikingarna, varit stor i Tyskland, sålt minst 12 miljoner skivor och fått den kungliga norska förtjänstorden av kung Harald.

Meritförteckningen borde borga för en schlagerdebut som andas klass och kvalitet.

Glöm det.

Minns ni Litauens låt i schlager-EM 2006, psykbrytet ”We are the winners”?

Sjögrens bidrag ”I love Europe” är samma andas buskisbarn, fast gladare och värre.

”I love Europe” får låtar som ”Papaya coconut” och ”Fågeldansen” att kännas som två klassiska symfonier av Ludwig van Beethoven.

Musiken är nån sorts tyrolercalypso och består i stort sett av en rytm som måste ha programmerats fram på Casios billigaste synt.

Christer Sjögren sjunger om att hela Europa ska vara en stor och happy familj och någon i kören väser ”C’est magnifique”.

Killinggänget har inte lyckats kläcka ett bättre skämt än ”I love Europe”.

Inte ens när de drev den sedan länge nedlagda nät- och satirsajten ”Spermaharen”.

Och några mil från Sjögrens magnifika kalkon – låtarna är så olika att avståndet måste mätas i ljusår – sjunger Suzzie Tapper en rörande ballad som påminner om Eva Dahlgrens tidiga 90-tal.

Tappers och Sjögrens låtar sticker ut mest efter tävlingens första genomlyssning. Och förutom Velvets öststatsdisco ”Déjà vu” och Amy Diamonds snärtiga tuggummipop kör resten av startfältet vilse i en anonym mittfåra.

Stämningen i schlagerbaren?

Jo, här går folk mest omkring och nynnar på ... ”I love Europe”.

Gud hjälpe mig.