Inledningen smäller högst
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-01-24
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Bara inledningen. Bara scenen där Sex Pistols spelar inför 42 personer i en garderob i Manchester våren 1976 och Tony Wilson kan peka ut nästan samtliga närvarande.
Där dansade Howard Devoto, senare i Buzzcocks och Magazine. Där satt Pete Shelley, också han senare i Buzzcocks. Där var Martin Hannett, demonproducenten in spe. Och där satt Peter Hook och Bernard Sumners från vad som skulle bli Joy Division och New Order.
– Hur skulle det kunna vara en historisk händelse när bara 42 personer var närvarande, fnyser en ointresserad chef när Wilson senare försöker belysa allt det nya och omvälvande i den TV-show han fortsatte leda även sedan Factory blivit Storbritanniens viktigaste skivbolag.
– Well, hur många var på plats vid den sista måltiden, lyder svaret.
Ska ni bara se en rockfilm det här århundradet bör det bli Michael Winterbottoms ”24 hour party people”.
Som alla vet brukar filmer i pop- och rockmiljö bli tämligen platta, men den tragikomiska historien om Manchester-bolaget Factory och dess grundare Tony Wilson fungerar alldeles, alldeles utmärkt.
Till och med ”livescenerna” är ibland magiska, främst tack vare Sean Harris briljanta insats i rollen som Ian Curtis – Joy Division-sångaren som tidigt i den här berättelsen begår självmord. Han lyckas verkligen fånga den overkliga intensiteten i Ians framtoning. Det är omtumlande, nästan obehagligt, att se.
I vad mån storyn
– som naturligtvis också omfattar acid house-rörelsens gloriösa uppgång och fall; den hade ju sitt epicentrum på Factory-ägda Manchester-klubben Hacienda – är helt sann vet jag inte.
Den verklige Wilson säger i en intervju jag just läst att ”24 hour party people” består av en hög lögner som tillsammans lyckas berätta sanningen (väldigt mycket Wilson, det uttalandet). Men det spelar väl egentligen inte så stor roll. Det viktiga är att den som vill från och med nästa fredag kan gå och se en underbar liten film om musik, passion, envishet, integritet, konsekvens, galenskap (Shaun Ryder!), kaos och om vikten av att alltid bryta mot alla regler etablissemanget, i det här fallet musikindustrin, ställer upp.
För övrigt instämmer jag med Gud:
Durutti
Column var väldigt underskattade.