Brutala hårdrockare väckte skräcken till liv
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2002-12-23
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
- Öh, har ni nån rens?
Jag och lo fi-Håkan har bjudits in att spela lite softa söndagsskivor på stockholmska rockklubben Debaser.
Naturligtvis är det just den kvällen valda medlemmar i Entombed och Dismember ska ut och fira svensexa.
Debaser har kört såna söndagskvällar under några månader. Tanken är, som sig bör, att det ska vara rätt soft och rätt tillbakalutat. Lite lindring för sargade själar och bakfulla kroppar.
Upplägget passar två ömma recensentsjälar utmärkt och vi bullar glatt upp med det bästa vi har av smeksam soul, gisten country, melankolisk vispop och Louis Armstrong.
Sen sitter vi i en soffa och njuter av att få spela sånt man aldrig hör på krogen annars. Det går bra.
I ungefär en halvtimme. Sen brakar det till i entrén och en smärre busslast vilda hårmanar ramlar ut på dansgolvet.
Det är, visar det sig, medlemmarna i de synnerligen brutala hårdrockbanden Entombed och Dismember som firar en kompis svensexa och ingen har upplyst dem om vilka det är som spelar på Debaser.
Då hade de gått nån annanstans.
För de vill inte alls höra nån bögig soulmusik.
De vill ha rens.
Jag vet inte om jag ens vill tänka på vad "rens" innebär, men jag förstår av reaktionen att Johnny Thunders sologrejor inte lever upp till epitetet.
Eftersom det utöver Entombed- och Dismember-medlemmar i princip bara är tre tjejer som vill höra Kinks "Lola" på plats - coola tjejer för övrigt; alla som gillar Kinks har min sympati - blir stämningen snabbt något tryckt.
Jag kommer att tänka på den gång när jag åkte med This Perfect Day till Bollnäs för att spela favoritskivor på vad som sades vara en rockklubb.
Det var inte alls någon rockklubb.
Det var ett vanligt landsortsdisco och efter ungefär tre låtar var lokalbefolkningen på väg att riva discjockeybåset.
Så fysiska blir aldrig hårdrockarna på Debaser. De blir hånfulla i stället, på det dryga vis som hårdrockarna var hånfulla redan när jag gick på ärevördiga Maserskolan och fick utstå tacklingar i korridorerna för att jag höll på och larvade mig med Ebba Grön och sån kärringmusik.
- Har ni nån Tomas Ledin då? Eller Gyllene Tider, frågar de och flinar.
Det tycker de är jättekul.
Det tycker inte vi.
Tvärtom är det en av de mest håriga som, alltjämt flinande, påpekar att jag ser besvärad ut.
Tror fan det, när gammal Borlängeskräck visar sig i ny skepnad.
Till slut kräver en figur att få kolla igenom skivväskan och det har jag alltid tyckt varit som att gå in i köket och be kocken att få kolla på råvarorna, men eftersom han faktiskt har snälla ögon får det väl gå.
Velvet Undergrounds "Heroin" visar sig vara det närmaste vi kommer en gemensam nämnare, så till den myser vi resten av kvällen.
Det är skojigt nästan jämt.