”Bonusfamiljen” är äntligen en svensk serie där replikerna låter äkta

Sylvia Balac om nya SVT-serien ”Bonusfamiljen”

Och priset för bästa regi går till ... Felix Herngren!

Hur tråkigt det än är att sälla sig till hyllningskörer har jag inget val när det gäller SVT:s ”Bonusfamiljen”. Att den är förnyad för en andra säsong innan första avsnittet ens sänts och redan har sålts till USA är ­ytterligare kvitton på stundande succé.

Manus och rollbesättning är ypperlig, men det som lyfter dramakomedin över i princip alla andra svenska tv-serier är Felix Herngrens fingertoppskänsliga regi.


Visst har lillebror Herngren haft god hand med sina skådespelare ända sedan ”Vuxna människor” (1999) men här har han, i samarbete med medregissörerna Emma Bucht och Martin Persson, förfinat sin konst.

För ”Bonusfamiljen” är något så ovanligt som en svensk tv-serie som inte innehåller varken överspel, underspel ­eller Dramatendoftande replikleveranser. ­Inte en endaste ton skorrar falskt.

Och det är förstås inte svårt att hantera fullblodsproffs som Vera Vitali, eller Frank Dorsin som uppenbarligen har ärvt pappa Henriks och mamma Hannas ­talanger.

Men att få ”larger than life”-divan Petra Mede att spela så återhållsamt och nyanserat i sin roll som kontrollerade Katja är ett bevis på lysande regi.

Och att lyckas få Lill-Babs att se ut som Lill-Babs, prata som Lill-Babs men ändå vara karaktären Gugge till hundra procent är rent mästerligt.


Jag har plöjt ”Bonusfamiljens” samtliga tio avsnitt och måste erkänna att jag till en början tyckte att om något skavde så var det i så fall Johan ­Ulvesons och Ann Petréns ­klichéer till terapeutpar. Men jag har ändrat mig. Petrén och Ulveson fungerar som ett par kommentatorer i ­serien, lite som gnällgubbarna Waldorf och Statler i ”Mupparna”, vilket ger serien en känsla av förhöjd verklighet.

Det är – för att låna en flitigt använd replik ur serien – toppklass.


Nöjesbladets tv-redaktör Karolina Fjellborg gillar också ”Bonusfamiljen” – missa inte hennes recension av serien här.