Benjamin om rädslan: ”Kände pressen”
Uppdaterad 2017-03-09 | Publicerad 2017-03-08
Han kommer från en uppväxt där han alltid blivit trodd på.
Men inför Melodifestivalen var Benjamin Ingrosso beredd på att bli hatad.
– Jag kände verkligen den där extra pressen, säger han.
Benjamin Ingrosso, 19, har ett cv sedan tidigare.
Han har vunnit ”Let’s dance”, släppt två egna singlar och synts i rutan som sonen i realityprogrammet ”Wahlgrens värld”.
Men inför Melodifestivalen var rädslan, och pressen, en helt annan.
– Jag har haft tur som alltid haft folk runt mig som alltid trott på mig. Men när det gäller publiken, de jag ska nå ut till, där är det i stället tvärtom. Det är en skitjobbig grej, säger han.
– Därför var det viktigt att göra det här fullt ut själv. Det var min tur att visa alla andra vad jag kan, inte min familj eller mitt skivbolag. Det var det om var mest nervöst. ”Shit, tänk om den stora publiken inte fattar min grej”. Det var läskigt.
”Var nervös”
Inför sin deltävling hade han förberett sig på reaktioner. Att recensenter och tidningar skulle ha bestämt sig för att hata honom.
– Jag tänkte att de skulle känna ”han kommer ju från den där familjen och är bara en ung, käck kille som fått skivkontrakt”. Jag tänkte att de inte skulle lyssna.
Var du rädd att publiken skulle hata dig med?
– Ja. Att de inte skulle... jag kan ju inte veta vad folk gillar. Jag var nervös över att folk skulle tänka mer ”där är ju han” och inte se det som att jag står på scenen för första gången. Men det taggar mig också. Att ”nu ska du få se vad jag kan, vad jag kan leverera”. För det här är ju jag, på riktig.
Folk har ju mycket åsikter om dig sedan tidigare, av många olika anledningar. Hur är det?
– Det blev mycket skriverier om min familj där i deltävlingen och det blir det ju alltid oavsett. Hade familjen varit där hade det skrivits, säger jag i fyra sekunder ”jag vill inte ha dem här”, då är det det som skrivs. Och så sitter folk där hemma och bara ”men gud”. Det är svårt att bli hörd på ett bra sätt, säger han.
– Nu kommer de att komma på finalen.
Hur är det att göra någonting som är viktigt för en själv, men att det ändå alltid handlar om något annat?
– Det är jobbigt. Helst hade jag velat att det hade stått ”såhär var det när han skrev låten”. Men så funkar det inte. Och måste förstå vad folk vill läsa och höra. Så är det bara.