Årets gala var en av de mest motsägelsefulla
Jan-Olov Andersson: De blev kvällens stora förlorare
Årets Guldbaggegala var nog en av de mest motsägelsefulla som skådats.
”Syndabocken” tog storslam – men kunde inte ens vinna pris för Bästa Film.
För det gjorde ”Paradiset brinner” – vars suveräna unga skådespelare var diskvalificerade från att nomineras.
Tre filmer hade överlägset flest nomineringar:
”Syndabocken” (nio), ”Motståndaren” och ”Hammarskjöld” (sju var). De två förstnämnda har trots bra recensioner haft svårt att hitta någon större publik, medan ”Hammarskjöld” just nu ligger etta på Biotoppen, med cirka 200 000 biobesökare sedan juldagen.
”Syndabocken” knep bagge efter bagge under förgalan i SVT Play och när Christopher Wagelin och Joel Spira vann birolls- och huvudrollspriserna, förstod man att det här var Axel Peterséns kväll och han vann mycket riktigt även regipriset. Totalt blev det alltså sju baggar.
Fast i kategorin Bästa film var filmen inte ens nominerad. Motsägelsefullt, förstås. Fast… ändå inte, egentligen. Jag tycker delarna – skådespeleriet, fotot, ja, hela atmosfären – är bättre än helheten, som är en lite rörig film.
Mest känslosamma tacktalet höll tveklöst Joel Spira.
– Nu bölar vi oss igenom det här, sa han och tårarna rann under hela tacktalet.
Största snackisen inför och under galan var annars den här nya regeln att debutanter eller amatörer eller vad man nu vill kalla icke utbildade skådespelare, inte kunde bli nominerade för skådespelarpris. ”Paradiset brinner” blev alltså Bästa film – trots de debuterande (men mycket bra) skådespelarna.
Filmens producent Nima Yousefi skänkte direkt sin Guldbagge till de tre unga skådespelarna. Där framför allt Bianca Delbravo hade varit värd åtminstone en nominering.
Pratade med juryns ordförande Anna Carlson strax innan galan. Kändes som att regeln kommer att slopas till nästa år, om jag tolkade hennes tal om att utreda frågan rätt.
Största förlorarna: ”Motståndaren” och ”Hammarskjöld” med bara en bagge var, den sistnämnda för Bästa kostymdesign.
Producenten Patrick Ryborn hade inga problem att hålla sig för skratt. När jag frågade varför Mikael Persbrandt inte var där, sa han att han ”var och körde rally”. Skämt eller allvar, har ingen aning. Persbrandt gillar ju snabba bilar…
Redan innan de vann Publikpriset, märktes det att hela Beck-gänget var stolta över att bara vara nominerade. När jag mötte Martin Wallström och Kristofer Hivju i en paus, frågade de nyfiket vilken film det var som Shanti Roney hade varit nominerad för (”Beck – Hämndens pris”, 2002). Och Martin trodde sig minnas att även Gunilla Röör hade varit nominerad. Rätt, för ”Beck – Sista vittnet”, 2003. Men nu vann de alltså. En liten tröst för Peter Haber, som för fjärde gången fick gå hem tomhänt. Han borde verkligen ha vunnit 1996 för Mats Arehns starka ”Vita lögner”.
Priset Gullspiran brukar inte få så mycket uppmärksamhet. Men oj, vilken populär vinnare Inger Nilsson var. Generation efter generation av barn älskar henne som Pippi Långstrump. Och förhandsrykten säger att hon gör en storstilad insats i Ella Lemhagens kommande film.
Skvallrigast: Alba August som inför tv-tittarna avslöjade att Lena Olin hade dejtat hennes pappa (regissören Bille August) och att hennes mamma (Pernilla August) hade dejtat Lenas make Lasse Hallström.
Marie Göranzon var en överraskning som vinnare av Heders-Guldbaggen. Inte för att hon inte är värd den, utan för att man aldrig har sett henne som tillräckligt gammal (hon är 81 år).
Vet inte vad vår tv-tyckare Karolina Fjällborg tycker om Shima Niavarani, jag tycker hon var suverän som programledare. Inte minst hennes fina hyllning av Ingvar Hirdwall (1934-2023) som mentor, inför In Memoriam-avsnittet.
