Han fyller rummet med vinnarkänsla

Markus Larsson

SKELLEFTEÅ. Så står han äntligen där.

En svart silhuett i motljus.

Och efter cirka fem sekunder av numret har ”Z” förmodligen vunnit Melodifestivalens andra delfinal.

Jag känner igen stämningen direkt.

Torsdagens sista repetition påminner om Carola 2006, The Ark 2007 och Charlotte Perrelli 2008.

Plötsligt sitter alla murvlar lite rakare i stolarna, man kan till och med ana en viss upphetsning borta bland Stockholms ”objektiva” morgontidningar. Deras representanter vaknar till, kliar sig på progghakan och säger både ”hmm” och ”hum”. En häpnadsväckande syn.

Samtidigt börjar SVT:s personal att fingra på sina maskiner och kameror och apparater med en spänd koncentration och inlevelse.

Ljuset ska justeras. Bildskärmarna ska, inte vet jag, flimra i rätt takt. Tre långa neonrör ska kontrolleras och hissas upp i taket. Dansarna ska stretcha menisken. Det dröjer förbannat länge innan Måns Zelmerlöw får sjunga.

Men så är också ”Hope & glory” deltävlingens största och viktigaste nummer. Zelmerlöw är den stora favoriten som ställer upp för att vinna, och inget annat.

Hans inställning och enorma favoritskap är direkt nödvändigt. Det är det som skänker Melodifestivalen färg och laddning. Annars skulle tävlingen bara bli ett cyniskt annonsplank för deltagarnas kommande skivor och turnéer. Speciellt eftersom det nästan alltid handlar om artister som de flesta ger blanka fan i utanför schlagerbubblan.

Nu talar inte mycket för att Zelmerlöw ska misslyckas. Jo, han är nervös. Jo, han gör enkla missar och mimar sig igenom vissa partier. Men samtidigt märks det hur mycket tid han har investerat i ”Hope & glory”. Det är ett avancerat supernummer.

En missad finalplats skulle inte bara vara ett förnedrande jättefiasko för Zelmerlöw personligen. Jag spekulerar givetvis högt och fritt här, men jag tror inte att SVT orkar tänka på en final utan ”Z” just nu. Med tanke på årets akuta brist på stora profiler och

vinnarskallar skulle en sån final tappa flera kilo dramatik.

Så SVT:s personal fortsätter att mickla med sina maskiner och kameror och apparater. Det är mycket som ska stämma. Allt måste sitta perfekt på lördag. Publiken måste fatta.

Vi journalister får inte ens se Måns fjärde och sista tagning på grund av tidsbrist. Det har aldrig hänt under mina fyra år som schlagerkrönikör.

Det känns ganska talande.