Vegorätt - smakar bättre än Lars Lerin

Fredrik Virtanen

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2016-01-25

Enligt mig var ”Vegorätt” alldeles utmärkt tv. Läckert, lärorikt, drömlikt och med smarta tips på vegomat. Men folk - alla, precis alla - blev rasande.

Och hyllade Lars Lerin-tv är obegripligt älskat.

Samtiden och jag är inte vänner, det står klart och det är en konstig känsla. Samma mänsklighet som fått för sig att invandring är farligt hatar ”Vegorätt” och älskar ”Vänligen Lars Lerin”, bägge på SVT.

Lerin är en makalös konstnär (har ni sett hans akvareller, man tror inte sådan skicklighet är möjlig?) och underbar människa men saknar talang för seriöst programlederi. Här geggas det i till­kortakommanden. På TV4 skulle det fungera fint.

”Vänligen Lars Lerin” - redan namnet avslöjar den passiva aggressivitet som folk som Mikael Persbrandt och Abba-Frida drabbats av och som nästa vecka drabbar Leif GW Persson. ”Vänligen” är brevets motsvarighet till att bli niad av stekiga servitörer. Ett ironiskt förakt.

Ändå får Lars Lerin-tv vanligtvis pålitliga och briljanta skribenter som Åsa Beckman på Dagens Nyheter att tappa de så kallade koncepten. ”Det ­säger ­något om vårt behov av sann sårbarhet”, skriver Beckman om en kavalkad av känslopjunk som hade passat fint i förljugna veckotidningar med retuscherade kändisar på omslaget och det må vara så vi lever nu, att det accepterats, att allt är privatiserat även inom public service.

Sedan sändes ”Vegorätt” och … ja okej ”Vegorätt” var långtråkigt - vilket liknande program är inte det, hur roligt är det att se Per Moberg skita på en häst? - men det var inte problemet när sociala medier exploderade i avsky.

Huvudinvändning kan sammanfattas med: Töntigt. De har grönkål i håret! De tillverkar en sinnlig supersmoothie! De stoppar aroniabär bakom öronen! De ­yogar i gyldene sädesfält! DE ÄTER GRÖNKÅLSSOPA PÅ HÖBALAR!

Förstås är det jättetacksamt att driva med vegetarianer, ­pretentioner, förhöjda verkligheter och ­hipsterhippies men det här majestätiska föraktet var mer än så. ”Vegorätt” träffade djupt in i den moderna mänsklig­hetens centrala nerv­system. De negativa reak­tionerna stod inte i proportion till vad program­ledarna Karoline Jönsson och Elenore Bendel-Zahn presterade.

Köttmän förstås men mest upprörda var vegetarianer och … varför? Det måste bero på samma sak som det lika omotiverade raseriet mot den utmärkta svenska tv-serien ”Boys” som skildrade samma urbana och curlade medelklassgeneration.

Det vackra som en gång kallades identitetspolitik och hade som mening att ­solidariskt värna minoritetsgrupper har på 10-talet utvecklats till en variant som är privatpolitik. En generation av bloggande egocentriker som vuxit upp i ett svagt skolsystem men med materiella tillgångar och den bortskämdheten har fått dem att värna en kossas liv mer än mellanmänskligheten. När de äntligen, i Sveriges första helvegetariska matprogram, ska få representation och känna identifikation blir det … fel! Men hallå, det är ju inte sådär det är! Vi står inte på nån jävla äng i myshatt! Vi är seriösa, ­viktiga, medvetna människor! Vi är ingen töntig instagram-bild i motljus!

Att framställas som reklambyrå­producerade hippies när självbilden är stor ­moralisk överlägsenhet och djup­sinnig insikt om världens galopperande miljöproblem - ja då blir det kortslutning i ­quinoan.

Tror jag. Samtiden är främmande.

Fråga Fredrik

Vilken guldhyllning till Alan Rickman och ­David Bowie. Tack för den. Men jag såg på Twitter att du skrev att ”Blackstar” var ”­sådär”. Ångrar du det? /Peter

Svar: Faktiskt kändes det inte alls bra när han dog ett par dagar senare. Samtidigt tror jag inte att Bowie brydde sig om vad jag tyckte. Men, jo.

Veckans ...

BABE. Jonas Gardell. Sveriges bästa återvänder med sin schlagerskola i årets Melodifestivalen, meddelade SVT i fredags och äntligen fick jag ­mellopepp.

GULL. Popstjärnan Miley Cyrus ska ha förlovat sig med snubben som det tog slut med. Det var väl gulligt att höra.

FILM. ”The big short”. Makalöst verklighetsbaserat drama med starkt komiska inslag och storartade karaktärer spelade av Christian Bale, Steve Carell, Ryan Gosling och Brad Pitt, om finans­kraschen 2008. Fem Oscarsnomineringar, där­ibland bästa film, och jag har svårt att tänka mig att det inte är en av årets bästa när 2016 summeras. Även om ”Spotlight”, om murvlar på Boston Globe som avslöjar pedofilpräster med Michael Keaton, och ”The revenant”, av filmgeniet ­Alejandro González Iñárritu med Leonardo ­DiCaprio, lär vara sylvassa också.

AMERICANA-ALBUM. ”Ghosts of Highway 20”, Lucinda Williams. Hon gör för många plattor, tänker jag ­ända tills jag lyssnar. Nästan däruppe med ”Car wheels on a gravel road”.

SINGEL. ”The wheel”, ­Polly Jean Harvey. En ständig idol gör comeback med knasrock.

FILM. ”Steve Jobs”. Skriven av Aaron ­Sorkin och vi älskar allt­Aaron Sorkingör, eller hur? Detta är ett ljuvligt, klaustrofobiskt och pratigt kammarspel med Michael Fassbender, av Danny Boyle,om den odräglige och geniale Apple-grundaren som dog i 2011.