Riktiga artister strävar alltid framåt, Afro-Dite
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-03-06
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
SUNDSVALL
De har ett bidrag som mycket väl kan ta dem till Baltikum en gång till.
Ändå är det tråkigt att behöva se Afro-Dite i Melodifestivalen i år igen.
Kayo, Blossom och Gladys var ju vinnarna som skulle ta steget upp på de stora scenerna.
Redan den sommarturné som följde på äventyret i Tallinn indikerade förvisso att en dylik förvandling inte skulle komma till stånd per automatik. All den internationella glans jag tyckte mig uppfatta på debutalbumet gick av någon anledning förlorad så fort trion klev upp på stadsfestscenerna och i stället för potentiella stars såg de haussade damerna ut som melodifestivalvinnare alltid brukar se ut när de plötsligt tvingas dela strålkastarsken med riktiga artister.
Äppelkäcka, oproffsiga och mediokra.
Lik förbannat kan jag inte förstå varför de väljer att delta i Melodifestivalen i år igen.
Det här är ju redan gjort. De vann och fick representera Sverige i Eurovision-finalen. Då är det dags att ta nästa steg.
Under en repris av det här slaget har man ingenting att vinna.
Däremot precis allt att förlora.
Med största säkerhet går de vidare från deltävlingen här i Sundsvall, ty "Aqua playa" är ännu en klatschig disco-knock men med mindre än en finalvinst och en riktigt hög placering i Riga kommer det här försöket att framstå som ett kraftigt antiklimax.
Sen må det vara hänt att medlemmarna i Afro-Dite är prestigelösa människor och gör det här för att det "är så roligt".
Men det argumentet vägrar jag köpa.
Så får amatörskådisar resonera kring sin medverkan i den lokala nyårsrevyn.
Riktiga artister strävar alltid framåt.
Kul ändå att kunna konstatera att låtskrivaren Marcos Ubeda tagit sitt förnuft till fånga och blivit popsnöre
igen.
Det är sånt här han ska pyssla med - inte förvirrat musikaltjafs av den typ han, med Robert Wells hjälp, försökte lura på oss förra veckan.
Startfältet i Sundsvall är bättre än det i Luleå.
Men inte mycket.
Andrés Esteche hade hört till de yttersta favoriterna här också.
Några uppenbara plagiat lyckas jag inte hitta under den första genomlyssningen.
Men finns det så många svenskar som fortfarande minns usla gamla Sweet-dängor kan inget tas för givet.
Några av de här melodierna kanske ursprungligen hördes på någon David Essex-skiva den civiliserade delen av världen lyckats förtränga.
Afro-Dite, Östen Med Resten, Lina från Hedlund Sisters och så Sahlene, svenskan som tävlade för hemmanationen i Tallinn.
Det är väldigt mycket 2002 revisited över den här deltävlingen.
Lite mer fantasi i valen av artister kunde man önska sig.
Bilderna på Andy Scott från den så kallade Sweet-konserten i Köpenhamn i söndags kändes förresten väldigt omskakande.
Han var min idol en gång.
Nu såg han ut som en farbror de just tvingats köra ut från Golden Beer i Borlänge.
Efter Lena Philipsson, Charlotte Nilsson, Carola och Lill-Babs får vi stifta närmare bekantskap med - Roger Pontare.
Hm.
Jag vet inte om man kan säga att det känns fullt lika glamoröst.
Östen Med Restens "Maria" framstår just nu som den givna vinnaren i Sundsvall.
"Action" , "Ballroom blitz", "Teenage rampage" och "Fox on the run" hette de Sweet-låtar det finns anledning att minnas.