Smith skulle ju blivit en av de riktigt stora
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-10-26
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
I veckan dog Elliott Smith.
Men Sting får leva vidare.
Det är ju just den nyheten man vill ha när man efter en två veckor lång lost weekend i Mojave-öknens värme landar mitt i svarta, kalla, vidriga vintern.
Elliott Smith har gått ur tiden.
Fuck, fuck, fuck.
Elliott Smith skulle ju - det var jag verkligen övertygad om - bli en av de stora.
Det har kommit fram en sjuhelvetes massa mer eller mindre ambitiösa singer/songwriters de senaste sex, sju åren.
Hos blott två har man kunnat spåra genuin särart.
Hos Ron Sexsmith.
Och hos Elliott Smith.
I de såriga, oroliga, känsliga sångerna på "Either/or" - genombrottsalbumet från 1997 - finns ett helt unikt tilltal.
Han hade där, såväl i rösten som i sättet att karva fram melodier, en personlighet lika tydlig och distinkt som soundet i The Edges gitarr.
Sånt stöter man väldigt sällan på.
Men Smith hade det. Den egenskapen borgade för underverk i framtiden.
Så går mannen bort, bara 34 år gammal. Det känns förbannat orättvist och meningslöst och sorgligt. Men så är det i denna fula världen. De vi behöver, de bräckliga och känsliga begåvningarna, går i från oss för tidigt.
Som Jeff Buckley. Kurt Cobain. Ian Curtis.
Men de vi bara blir fördärvade av att ha omkring oss, de präktiga och sunda Bror Duktig-figurerna, de lever förstås för evigt.
Vänta ska ni se. Sting blir säkert 150 år.
Fuck, fuck, fuck.
Peps Persson spelade en gång in en låt som hette "Varför är Sverige så kallt?".
Det kan man verkligen fråga sig.
Det är ju heartbreaking att Tomas Andersson Wij skriver om en trist journalist som spelar skivor i den lilla baren.
Ni kan ju försöka gissa vilken journalist, i vilken liten bar, som åsyftas.
Likafullt framstår "Blues från Sverige" som det störste den lille poeten skrivit sedan "Landet vi föddes i".
Jag tycker rent av att den, med sina skarpt tecknade Sverige-bilder, framstår som en mer stringent version av Ted Ströms gamla "Vintersaga".
Och det är, verkligen, menat som beröm.
Ser en trött Little Marky Larsson dränkas i ursinniga mail från fåniga Muse-fans.
Herregud, vad trodde ni? Att Larsson - en man med impeccable smak - skulle hylla dem? Va? Muse är ju, det måste ni ändå fatta, det ruttnaste band som någonsin fått spela in skivor.
IK Brage!
Allting i tillvaron var verkligen inte bättre vid 17 - det törs jag lova att ingen som växt upp i Borlänge tycker.
Men somliga av oss kanske var lite mindre cyniska.
Lite mer oskyldiga. Lite mindre tilltufsade av motgångar och nederlag. Lite mer storögda inför allt som då var nytt och outforskat och spännande.
Det är i alla fall därför jag - måste jag ju nu på förekommen anledning meddela - drabbas av Broder Daniels "When we were winning".
Serik Fans!
Cardigans eller Robert Wells? frågade Leif-Åke Josefsson.
Fredrik Reinfeldt - den nye, unge, fräcke moderatledaren - svarade:
- Wells.
Så var det med den föryngringen.
2008 landar Lennart Johanssons pokal på Domnarvsvallen.
Det är långt mellan lycka och leda, påstod Ulf Lundell.
Det är ännu längre mellan Bellagio och Skarpnäck, kan jag meddela.
Och ni som är i Stockholm på onsdag får ju inte missa Moneybrother på Mondo.
Kraftwerk framträder live - i tv. Det sker i samband med MTV-galan i Edinburgh 6 november. Det är första gången de legendariska pionjärerna från Düsseldorf genomför en dylik spelning. Utöver Kraftwerk medverkar även The White Stripes, Chemical Brothers, Flaming Lips, The Darkness och Travis. Så för en gångs skull verkar det som att det verkligen finns anledning att titta på en MTV-gala.
Johnny Cash är död - men lever vidare. I slutet av november släpps en hel box med outgivet material mannen i svart spelade in under sina mycket framgångsrika år på American recordings. Lådan ska heta "Unearthed" och inkluderar hela 79 sånger, bland dem något så häpnadsväckande som en version av Bob Marleys "Redemption song" - inspelad ihop med Joe Strummer. En duett skapad i himlen, tycker i alla fall vi att det låter som.