Sommarlovet är över men minnena är kvar
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2004-08-07
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
NEW YORK
Slut på sommarlovet, slut på storstark, slut på cigaretter.
"I"m back in the New York groove", som Ace Frehley sjöng.
Men hjärtat är kvar på Slussen.
Hittar en knölig bunt svenska sedlar i bakfickan på Marc Jacobs-brallorna när jag lämnar in dem hos den blekta blonda katolska polska kärringen på Cosmo"s Launderama and Dry Cleaners på första avenyn.
Hon tar numera betalt i förväg.
- Sweetheart, du skulle inte ana hur mycket kläder vi har här som folk inte hämtar. Vi får inte plats. Två år sparar vi dem. Sedan säljer vi. Nu tar vi betalt i förväg. Ett par byxor och två kavajer? Det blir $ 13,50, sweetheart. Hämta på lördag.
Där står jag och gråter.
En skrynklig hopknölad bunt i en bakficka. Fyra hundralappar och en femtilapp och en tjuga. Minnen av öl, cigaretter och vackra nätter i ett annat land, en annan stad. Så långt borta, plötsligt.
Ni har sol där nu, tydligen, den varmaste sommardagen, "äntligen".
Det är regn hos mig.
New York kan vara väldigt ensamt.
New York kan vara så försvinnande stort.
Och ändå älskade jag inte, väl? Det hade aldrig kunnat fungera, visst kunde det inte? Det är bara ett svårt fall av att-vilja-ha-det-som-inte-går-att-få? Inte riktig kärlek? Det bara känns så? En imitation?
Inte för att det spelar någon roll när det känns som kärlek. En hjärna vet ingenting, hjärtat allt.
En knölig bunt svenska sedlar instoppade i en bakficka på ett par punkelektropostmoderna blixtlåsbyxor och minnen av svensk sommar, semester och så soundtracket: Springsteens "Tougher then the rest", Van Morrisons "Summertime in England", Rolling Stones "Hang fire", Eagles "Lying eyes", The Bathers "No risk no glory", Dylans "Blonde on blonde", U2:s "One": gubbrocken, oh gubbrocken, den som passar så vackert när man dricker för mycket och blir svag och sensuell, som Uffe sjöng i "Håll mig (åh ingenting)".
Träkol och lådvin, Tom Pyl och "Silly love songs", Kalle Thor och Millwall, Malmarn och bearnaisesås; alla vi fyra och Morrissey och så dessa smutsiga jävla danskar i Roskilde som vi bad att kasta pengar på oss och Slipknot, vilket band, vilken konsert! Men mest var det Slussen, Södermalm, Stockholm.
Hjärtat blev kvar där.
New York kan vara väldigt ensamt och är det. Har slutat röka igen, vinden är butter och slår hårt i markiserna på de skabbiga piercingställena på St. Marks Place, det är åskmolnigt mörkt mitt på dagen och inne på kafé Panini spelar de hjärteskärande minnesuppslitande "Into the mystic" med sommarens man Van och genast smakar mortadella- & emmenthaler-mackan som fläskfilé & murkelsås på Blå Dörren på Slussen, Södermalm, Stockholm.
Sentimental är jag.
En skrynklig samling svenska sedlar i en bakficka. Kära nån. Så svag. Precis som en liten tjej.
Är i the greatest city in the world. Måste bli tuff, tuffare, måste bli Lou Reed. "I"m a New York city man, just say "go" and that is that."
Minnen är en belastning.
Bara i New York, barn, bara i New York.
New York