Jag avundas alla schlager- fanatiker
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-02-10
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
De är alltid sorglösa.
För i musiken de älskar finns ingen ångest, ingen olycka och ingen desperation.
Jag avundas de schlagerfanatiker jag nu ska leva med i fem veckor.
Det är Nick Hornby som ställer frågan i epokgörande romanen "Hi-fidelity":
Är jag olycklig för att jag lyssnar på olycklig musik, eller lyssnar jag på olycklig musik för att jag är olycklig?
Han kommer så småningom fram till att det är musiken i sig som är skadlig.
Jag har dragit samma slutsats. All ångest, sorg, smärta, frustration, rädsla, ängslan, oro och trasig kärlek som paketerats
på de skivor pop- och rockfans börjar samla på redan i småbarnsåldern är ett gift ingen i längden kan stå emot. Vi blir till slut som den musik vi lyssnar på. Vi blir miserabla, mjältsjuka halvpsykopater som tror att livet ska vara som i Modern Lovers "Hospital". Som får vår bild av ett normalt kärleksförhållande sammanfattad i Elvis Costellos "I want you". Som tycker att det är helt friskt och naturligt och vardagligt att känna sig som jaget i Smokey Robinson & The Miracles "The tracks of my tears". Som inte alls kan förstå varför Morrissey egentligen borde spärras in.
Hornbys fasta övertygelse att är att myndigheterna, om de förstod den inverkan en Roy Orbison eller en Sade verkligen har på ungdomar, omedelbart skulle förbjuda popmusik.
Ja, de doser av elände en genomsnittlig popkonsument inmundigar bara i år är garanterat farligare än den totala mängden porr, knarkpropaganda och våldsvideo samma människa får sig till livs under ett helt decennium.
Därför tror jag att jag, när jag får barn, avböjer medlemskapet i Föräldraföreningen mot narkotika.
Jag tänker i stället bilda Föräldraföreningen mot Rick Dankos sånginsats i "It makes no difference".
Under de fem veckor jag nu ska resa runt med den ambulerande cirkus som kallas schlager-SM får jag en omvänd bekräftelse på dessa teorier.
Det har tidigare års studier visat.
Schlagerfanatikerna blir också som den musik de lyssnar på. Och effekten är, i jämförelser med såna som mig, den rakt motsatta.
Man kan tycka vad man vill om schlager, men det är ett faktum att det är musik utan mörker, utan skuggor, utan emotionella spänningar.
Det händer att också artisterna i exempelvis Lasse Holms och Torgny Söderbergs sällsamma artiststall sjunger olyckliga kärleksballader.
Men de sångerna är aldrig " otäcka.
De är bara "fina".
Så går också en sån som min favoritpartypingla Christer Björkman, som valde Kikki Danielsson i stället för Joy Division, glad, harmonisk och obekymrad genom tillvaron.
De enda gånger han inte ler och skrattar är när tv-publiken gör Eurovision-vinnare av ännu ett baltiskt kalkonbidrag.
Jag avundas honom svårt.
Och nu ska jag trösta mig med Irma Thomas "Cry on".