Filmerna är på gränsen till fördummande
Om jag lärt mig något bestående om deltagarnas karriärer?
Jag har sett deras minnesfilmer.
Så nej, tyvärr.
Med tiden kom Anders Svensson att bli en symbol för vanlighet. Inga snurrfinter i världen kunde överskugga hans namn eller att spelade för ett lag från Borås. Att han dejtade en dansk fotomodell kom i skymundan av att han gillade tråkmaten tacos.
Anders fick klä skott för svensk fotbolls gråaste insats i modern tid. Han var inte sämst på plan i 0–0 mot Trinidad–Tobago VM 2006, men han var medel i en tid när folket skrek efter extraordinär. Hellre bergstoppar och bråddjup än en stadig lunk på mellanhöjd tyckte fans och tidningar, vilket ledde till häcklande och kampanjer för att peta Svensson ur landslagselvan.
Samma sak varje gång
Med avtagande snabbhet blev beslutsfattandet djärvare. Anders blev bäst i Sverige på att avväga när det skulle rullas en kortpassning eller slås en långlyra och vågade likt få andra lämna sitt innermittfält för att gå i djupled.
Anders omdefinierade sig som spelare. Svenskarna omdefinierade sin syn på honom. I dag har Anders Svensson spelat fler herrlandskamper än någon annan.
Detta får vi inte lära oss av Mästarnas mästares minnesfilm. Där förklaras inte fansens orimliga avsky eller varför prestationerna i klubblagen aldrig nådde samma höjder som i landslaget. Vad vi får veta är att han gjorde massor av mål (knappt sant) och härdade ut för att han hade ett stort hjärta.
Mönstret går igen i år. Återblickarna har varit så blankputsade att allt som återstått är en klippkavalkad varvad med beröm från andra deltagare. Vi får hemmakamera från barndomen, intygan om att det tränats flitigt i ungdomen, genombrott, smärre bakslag och återupprättelse. Samma sak varje gång.
Saknar ambition att berätta
Men hur spelade Helen Alfredsson golf? Vad i Emil Christensens e-sportande var så skickligt? Tog Posa kurvorna djärvare än andra, hade han bättre cykel, var han starkare, eller varför höll just han ut när andra behövde pensionera sig?
Therese Sjögran var varken exemplariskt snabb eller hårdskjutande, men glodde jämt på fotboll och kopierade detaljer från tv-matcherna. Hon utvecklade sig till att bli vår mest multifunktionella offensivkraft någonsin, vilket förklarar att hon gjort grandiosa 214 landskamper utan att ha en given position i elvan.
Om Sjögran får vi höra att hon hade en vass högerfot.
Filmerna behöver inte bli längre eller mer påkostade, men de saknar ambition att berätta något specifikt om utövarna. Inte att utan hur de varit skickliga. I sin nuvarande form är de så enkelspåriga att de gränsar till det fördummande.