Kändishets på en helt ny nivå
Tiderna är sjuka.
Vi är inte längre bara kändisfixerade.
Vi blir numer arga när kändisar inte är tillräckligt kända.
Det är så märkligt.
Det går alltså omkring människor – antagligen helt normalbegåvade trevliga människor som sköter sina jobb, kysser sin älskling och hänger upp tvätt på uppblåsbara galgar – i detta ljuvliga brittsommarväder och avskyr, närmast hatar, vissa medmänniskor för att de inte är tillräckligt kända.
Märkligt är ett svagt ord.
Det är sjukt.
Satan så snett det har gått med vår tillvaro, trots alla oerhörda tekniska framsteg.
För varje år har det blivit tydligare. Med varje ny generation har ambitionen att bli ”känd” ökat. Förr valde man att försöka bli författare, skådespelare, konstnär, journalist eller kanske popsångare, på 90-talet var man dokusåpadeltagare och på 00-talet är man bloggare eller gud vet vad: man kanske förtalar någon för sin egen popularitets skull, man kanske viker ut sig, man kanske skvallrar eller badar i en jättestor balja med avföring eller lägger ut bilder på sig själv i en halvmodern hatt och skriver om kräkningar och om att vara full. Bara man syns.
Allt det där vet vi ju. Det är gammalt, mänskligt, självklart – det är mörkt i skuggan och alla är värda att skina – och framför allt är det som det är.
Utbildning och värdighet är inte för alla. Och media premierar i allt lägre utsträckning utbildning och värdighet.
Förra veckan nådde vi dock en helt ny nivå. Det är rätt fantastiskt faktiskt.
Nu är människor direkt arga för att folk inte är tillräckligt kända.
”Ett riktigt rövgäng”, sa Alex Schulman om deltagarna i TV4:s nya underhållningsprogram ”Kändisdjungeln”. ”Stackars C-kändisar”, tyckte Jon Hansson i en tv-krönika. ”Så okända vi kan förvänta oss av ett program som går ut på... förnedring”, skrev Karolina Fjellborg. Och dessa tre bara i Aftonbladet.
Därpå hade vi alla andra medier och så nätet där galenskapen firar upp sig i flaggstång och snurrar runt som en propeller. På nätet hatar folk människor som inte är tillräckligt kända. En Inger Nilsson, en Kenneth Andersson, en Bengt Frithiofsson, en Rafael Edholm eller en bonde som sökt fru är värda mindre än en bananfluga i ett sensommarsaftglas.
Av den enda anledningen att de inte är tillräckligt kända.
Det är mycket speciellt.
Begreppet ”B-kändis” äcklar mig. Eller A. Eller C. Eller F. Ursäkta min banalitet men det självklara verkar ju satt på undantag brittsommaren 2009.
Det är förihelvete inte hur känd en person är som avgör personens värde. Eller hur intressant personen är. Eller hur bra den är.
Om ”Kändisdjungeln” misslyckas för att kändisarna inte är tillräckligt kända så säger det ju bara om tittarna och kritikerna att de har en förstörd och enfaldig människosyn.
Tiden är hemsk. Men samtidigt så galen och sjuk att man bara kan skratta.
Tja, så länge man inte är den arma stackars C-kändis som för brottet att inte vara B-kändis utsätts för folkets hat.