Bullock tar priset för att vara både bäst och sämst
Läs Sylvia Balac krönika
Ben Affleck, Halle Berry och Sandra Bullock är inte bara bäst. De är bäst på att vara sämst också.
The golden raspberry award – ”Razzie” kallad – belönar årets sämsta filmprestationer. ”Priset” skapades 1980 av reklamaren John JB Wilson som tröttnade på den stela och pretentiösa Oscarsgalan och ville röra om lite i filmbranschgrytan.
Sylvester Stallone och Adam Sandler har nästan prenumererat på utmärkelsen. Men vinnarna blir inte alltid de man tror.
Tänk dig en lägenhetsfest. Ibland, med den rätta ”publiken” och sinnesstämningen, är man i sitt esse. Skämten drar ner skrattsalvor, konversationen framstår som högintressant, och kanske får man ett sms från värden när man kommit hem där det står ”alla tyckte att du var en fascinerande och härlig person”.
Andra gånger blir det pannkaka. Någon tar illa vid sig av Hitler-vitsen man drar i hallen, ett helt gäng går ut och röker mitt under ens redogörelse av sexscenerna i ”Paradis: kärlek” och när man kommer hem får man inget sms från värden. På ett år.
I filmvärlden är Meryl Streep den perfekta lägenhetsfestgästen som alla vill prata med och som aldrig blir påkommen med att dricka slattar i köket. Medan Adam Sandler är gästen som förolämpar värdens inredning och sprider obehaglig stämning omkring sig.
Sandler har aldrig fått en Oscar. Streep har aldrig fått en Razzie.
Men ibland möts deras världar.
Ben Affleck Oscarbelönades för manuset till ”Will hunting” 1997 och i år är hans ”Argo” nominerad i flera klasser. Trots det har han lyckats kamma hem hela sju Razzie-nomineringar genom åren.
Halle Berry visade prov på humor och självdistans när hon tog emot en Razzie för ”Catwoman” 2005 och parafraserade sitt eget tacktal från Oscarsgalan 2002 då hon vann för ”Monsters ball”.
Men det stora bergochdalbane-priset tar ändå Sandra Bullock. 6 mars 2010 tog hon emot en Razzie för ”All about Steve” och kvällen därpå belönades hon med en Oscar för ”The blind side”.
Affleck, Berry och Bullock visar att trots att man misslyckas totalt ibland kan man ändå bli bäst i världen.
Det känns trösterikt.