Pajaser vinner inga priser, Markoolio

Markoolio är ju inte bra i ordets rätta bemärkelse.

Däremot är han fruktansvärt rolig och får oss omogna att fnissa oss igenom de mest misslyckade OS-turneringar.

Vad mer kan tokstollen begära?

Grammisar tydligen.

Han vill ha branschens respekt och surar över att inte ha blivit nominerad i en endaste klass på årets firmafest.

Det förstår jag faktiskt inte alls.

Vad tror han att han är? Sångare? Konstnär? En vanlig popstjärna som i kraft av sina försäljningsframgångar borde föräras lika mycket cred som låt säga The Plan?

Dumheter.

Markoolio måste inse att han är komiker, eller kanske rent av pajas, snarare än artist - och pajaser vinner inga priser.

Inte i en bransch som har så höga tankar om sig själv.

Men än sen?

Han får några av oss att skratta och fnissa och glömma våra tradiga vardagsbekymmer.

Det borde vara belöning nog.

Åh, I admit. Det tog mig lång tid att förstå den glade finnens storhet. Inledningsvis uppfattade jag honom enbart som ännu en billig buskisartist med alldeles för stor förkärlek för kiss- och bajsvitsar.

Men jag var så förbannat allvarlig på den tiden.

Så humorlös.

Nästan som en sån där frappucino-drickande vänsterintellektuell från övre, stockholmsk medelklass.

Sen kom sommaren 2002. Markoolio låg i vinnarhålet på stadsfest-touren tre månader i sträck, barnen älskade varje sekund av hans show - och jag hade vid det laget blivit såpass avslappnad att jag kunde erkänna att han faktiskt hade sina underhållande ögonblick.

Flera gånger kom jag på mig själv med att stå nedanför nån stadsfestivalscen och le åt, exempelvis, "Sola och bada i Pina Colada".

Det leendet har sedan blivit bredare och bredare.

Så sent som på Rockbjörnsgalan i slutet av januari gjorde han en knäckande rolig ultravåldssketch ihop med Sofia Eriksson.

Nu rullar videon till OS-låten, den med Excellence, dagligen i rutan och den är hela behållningen med denna eländiga turnering.

Vi får kanske inte jubla.

Men vi får fnissa.

Barnsligt? Omoget? Billigt?

Ja, det är det som är så skoj.

Nu ser jag fram emot ännu en het och fnittrig sommar i hasorna på Markoolio.

Det lär bli kul.

Men priser och utmärkelser?

Glöm det.

Den hip hop-artist jag skrev om förra veckan ringer och meddelar att han inte alls är ute efter Little Marky Larsson eller någon annan.

Bra.

Det är en suverän "Please kill me"-text om den svenska hårdrockens åttiotal i senaste Café, författad av underbarnen Filip Hammar och Fredrik Wikingsson.

Där bevisas, bland mycket annat, en tes jag alltid drivit:

Hempo Hildén är Sveriges enda riktiga rockstjärna.

Orsaker till extas

Följ ämnen i artikeln