Så här ska det inte låta, Wells

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

LULEÅ

Han må vara folkligare än en kokt med bröd.

I går fick vi verkligen höra låten Robert Wells tävlar med på lördag.

Och det är bara att konstatera:

Så ska det inte låta.

Det är det tydligaste intrycket från de oändliga - oändliga, säger jag! - repetitionerna i skogarna utanför Luleå i går.

Folkhjälten Robert Wells och hans sidekick Sofia Källgren tävlar med en fullständigt omöjlig låt i denna tredje delfinal.

"My love" heter experimentet och ingen kan säga nåt annat än att Wells, Källgren och kompositören Marcos Ubeda är modiga.

Jag menar, låten har ingen refräng. Inga begripliga verser. Inget som ens liknar en riktig struktur.

Det är ju rena Cabaret Voltaire i den attityden.

Fast sången låter i sig mest som något som blev över från en tidig Björn & Benny-musikal. Eller soundtracket till en Disneyfilm som aldrig spelades in.

Går den vidare vet vi en sak:

Folk röstar på kändisar de gillar, no matter what.

Schlagervecka nummer 3 pågår och scenerna i framför allt pressrummet får mig att tänka på en sanning Björn J:son Lind en gång formulerade:

- Efter tre dagar på turné är man som en femåring. Efter ytterligare tre har man förlorat femåringens alla positiva egenskaper.

Tre vinnarkandidater utkristalliseras under torsdagen: Barbados, Sarek och Style.

Framför allt Sareks Nordman-techno känns oroväckande effektiv.

Den fina morgontidningen i Stockholm nedlåter sig givetvis inte till att bevaka den här typen av evenemang på plats. Men slappa von oben-krönikor kan man ju publicera ändå.

I söndags förbluffades en skribent över det oerhörda i att "helt okända" Fame tog en av finalplatserna.

Jag har full förståelse för att man inte vill titta på "Fame factory" - jag gör själv allt jag kan för att slippa - men att inte ens känna till att programmet existerar, det vittnar om en brist på verklighetsförankring man bara kommer undan med på den redaktionen.

DN fuckers!

Det verkar bara vara jag som anser att Liverpool, med Olle "Lennon" Nilsson i spetsen, kan bli en outsider. Man ska, tror jag, inte underskatta en viss generation tittares svaghet för allt som doftar Beatles.

Skandal är ju mycket sagt, men i Barbados finns i alla fall basister som står upp till gryningen.

Kommer plötsligt på att det kanske finns Sanna Nielsen-vibbar även kring Sofia Källgren och checkar alltså med expertisen. Men icke.

- Nej, nej. Hon är alldeles för jamlig. Hon vill vara så ljuv att det bara blir drygt, meddelar mamma.

"Jamlig" är Borlängedialekt och betyder, typ, "seg".

Och så säger de att jag är en elak recensent.

Lill-Babs får alla tidigare programledare att framstå som korplirare.

- Jag har bott i Luleå och hittar överallt, meddelade redaktör Hjertén på planet upp.

Sen satte hon sig i bilen, la i en växel och körde vilse.

Så vilse att en vrålhungrig Killer Ass fick sina Max-burgare först tre timmar efter beställning. När ett tredje "Jag-hittar-fan-inte-tror-jag-hamnat-i-Kalix"-sms landade i telefonen började han tugga på linoliummattan i pressrummet.

Christer Björkman har en jättefin mössa.

Per Bjurman