Jag har inte sett Uffe så här generös förut
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-07-27
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
HALMSTAD
Det såg ett tag ut som att Ulf Lundell tänkte sätta punkt med en provokation.
Men nu är han glad igen.
Och sätter inte punkt alls.
Bra det.
Ursprungligen bokade jag den här resan till Halmstad för att skriva en avskedskrönika.
Nån gång i vintras lät ju Lundell meddela att årets sommarturné skulle bli sista svängen med Janne Bark och de andra i det numer klassiska band han haft i ryggen sedan mitten av 90-talet.
Och eftersom västkusten är en av de geografiska centralpunkterna i den Lundellska mytologin kändes det bra att ta farväl just i Halland.
"They sure left here in style", hade jag hoppats få skriva ty man ska alltid citera Bob Dylan så ofta det bara går.
Men de lämnar oss inte med stil.
De lämnar oss inte alls.
Blott några dagar in på den förmodade finalseglatsen kom kontraordern från officershytten:
Turnén fortsätter till jul. Sen blir det fler somrar. Synd på ett schyst krönikeupplägg.
Men efter att ha sett lördagskvällens lustfyllda fest i Brottet, Halmstads eget Sofiero, kan jag inte komma till någon annan slutsats än att det är riktigt och rätt att fortsätta längre inåt landet.
För tro mig, det har hänt saker sen den sågade premiären i Varberg i början av juli.
Nej, jag var inte där men såg låtlistan och uppfattade den som ett darrande fuck-finger rakt i fejjan.
Vilket rent teoretiskt var rätt tilltalande. Han är ju punk, predikade jag för ointresserade vänner, han skiter alldeles i att ingen i hela världen vill höra den där osvängiga slugger-rocken. Han spelar den ändå. För han har lust. Det måste man respektera.
Däremot kändes det inte det minsta lockande att gå och höra eländet.
Men nu är jag, faktiskt, gärna med om en repris.
För nu är det plötsligt sommar och sol och party i den där låtlistan.
Det mesta av raggarrockdammet har vädrats ut och ersatts av friska glädjestråk i form av exempelvis "Sextisju, sextisju", "När jag kysser havet" och den monumentala "Jag saknar dej".
Där finns också små guldkorn för de mest inbitna fansen,
Som fina gamla tolkningen av Dylans "Heart of mine", kallad "Hjärtat mitt", och - inte minst - en sällan hörd älskling som "Mitt i nattens djungel ställd".
Den senare känns som rena presenten.
Men det är inte bara själva låtvalen som indikerar en helomvändning sedan den obskyra premiären några mil norrut.
Lundell är själv på ett häpnadsväckande gott humör.
Jag har aldrig sett honom så generös och öppet flirtig med publiken. Det är ett ständigt tjattrande med både pojkarna och flickorna längst fram - och vid ett tillfälle ramlar han omkring med en fram-och-bakvänd baseballkepa nån slänger upp på scenen.
Det kanske beror på att han är kär.
Ja, han påstår i alla fall det under en lång, sprittande monolog om kärleken.
- I tre år har jag varit singel. Men nu är jag ute på banan igen, heter det
Man får gratulera.
Också bandet, det omsusade, tycks ha fått en nytändning.
Många befarade ju att gruppens driv skulle gå förlorat i och med upphöjde Norpan Erikssons avhopp, men den vilt vevande trummisen Andreas Dahlbäck verkar ha inneburit samma slags vitamininjektion som Marcus Olsson innebar ifjol.
Som de trampar på i suveräna sviten med "Sextisju, sextisju", "Chans" och "Fyra hjul som rullar"...det är bland det mäktigaste jag hört i år.
Nej, det blidde verkligen ingen avskedskrönika.
Det blidde en uppmaning:
Se Lundell i sommar också.
"Det blidde en uppmaning: Se Ulf Lundell i sommar också.