En frukost större än månlandningen
Ska just knacka skalet på ett löskokt ägg.
Då kliver Kevin Rowland in genom dörren.
Efter ytterligare någon minut kommer näste gäst:
Van Morrison.
Medan resten av den göteborgska matsalen håller andan äter musikvärldens två mest besinningslösa original sedan frukost ihop.
Jag försöker ibland låtsas att jag inte är den passionerade stargazer alla som känner mig vet att jag i själva verket visst är.
Men det finns stunder då all tillkämpad nonchalans bara rämnar.
Denna glåmiga måndagsmorgon i den lilla frukostmatsalen högst upp på Park Aveny är definitivt en sådan stund.
Det blir nästan för mycket.
Så tidigt om morgonen tycker jag, som sällan stiger upp före det ni andra kallar lunch, att synen av Håkan Steen är tillräckligt spännande.
Att se Van The Man och Kevin Rowland är som första månlandningen, upptäckten av uran och McDonalds öppnande i Borlänge i början av 90-talet.
På en och samma gång.
Det handlar inte bara om att det är två internationella popstjärnor som landar mitt i frukostfrallan.
Det är laddningen i mötet mellan just dessa två män som får mig att fastna i häpen äggskalarpose.
Van Morrison och Kevin Rowland är nämligen galna.
Ja, knäppa.
Helt koko, faktiskt.
Drivna av självförakt, katolska skuldkänslor, religiösa tvivel och bottenlöst hat mot själlösa och korkade medmänniskor har bägge två sedan tonåren fört krig mot resten av världen.
Det är naturligtvis därför deras musik varit så magnifik.
Men det är också därför man befarar - eller snarare hoppas - att en frukost i Göteborg ska urarta i blodbad.
Jag hör tyvärr inte vad de pratar om och lika lite som jag vågar gå fram och klappa främmande pitbull terriers, lika lite törs jag gå fram och störa de här herrarna.
Jag noterar dock att den mycket kortväxte Van - iklädd ful manchesterkeps, alldeles för trång turtleneck-tröja och riktiga gubbyxor som han knäppt strax under bröstkorgen - är hungrig.
Han vräker bacon på tallriken.
Kevin har en rosa boa runt halsen och dricker kaffe.
Vid ett tillfälle skrattar han till.
I övrigt händer inte så mycket.
Van får inte ett endaste raseriutbrott.
Kevin kastar sig inte ner på golvet och gör armhävningar för att orden inte längre räcker till, vilket faktiskt hänt.
Och ingen av oss som sitter och glor i smyg blir förolämpade.
Ändå är givetvis det den största frukosten någonsin.
I alla fall i Göteborg.
Man ser allt mindre av bröderna Gallagher.
Men vi har ju "Abris".
I Fyrans "Hockeykväll" i torsdags berättade Leksands legendariske målvakt och tränare Christer Abrahamsson om hur mycket jobbigare motståndarna hade det i Leksands isstadion förr i världen.
- Stockholmarna var kaxiga när de satte sig i bussen. Men när de kom till Borlänge sket de i byxorna.
Årets tv-ögonblick.
För övrigt anser jag att ägg ska vara just så.
Löskokta.
Helst så det verkligen rinner.
EMI:s nya lågprisserie "Diamanter" är inte dum.
För 99 spänn får du utmärkta, matiga samlingar med såna som Eldkvarn, Perssons Pack, Kajsa & Malena och Magnus Lindberg.
Förmodligen var det "Abris" som målade över välkomstskylten vid riksvägen söder om Borlänge också.
Under en kort period i början av 80-talet fick den som kom körande där följande hälsning:
Här slutar lagen, stockholmsjävlar.