2003 - ett otroligt bra år för svensk pop
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2003-12-21
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Bruce Springsteen, Christopher Moltisanti, 50 Cent, IK Brage, Outkast, Kajsa Grytt, Robert Perlskog, Moneybrother, Leif GW Persson och Muddy Waters.
Det är några som nämns när jag nu får äran att sammanfatta det fina popåret 2003 åt er.
Självfallet framhåller The Thrills också.
De gjorde ju årets album.
Efter noggrant övervägande har jag kommit fram till just det.
The Thrills "So much for the city" var det bästa album som släpptes 2003.
Konkurrens saknades förvisso inte.
Det gjordes en väldig massa bra musik detta 2000-talets första "riktiga" år (jo, 90-talet tog på något vis slut först i våras).
Framförallt i Sverige, faktiskt.
Jag har skrivit för den här fantastiska tidningen i elva år nu.
Vid inget tidigare tillfälle har det varit roligare att följa den inhemska scenen än nu.
Jag blir salig bara av att tänka på alla nya, unga, kreativa, fantasifulla och kaxiga förmågor som klev fram i våras:
The Knife, Moneybrother, Radio Dept, Her Majesty, The Concretes, Florence Valentin, Isolation Years, Franke samt lite senare The Legends och The Kid...
Men ändå.
Allra starkast intryck gjorde irländska The Thrills.
Jag tycker det är så vansinnigt vackert att de suttit hemma i regnet på sin miserabla ö och med närmast Brian Wilsonsk precision formulerat drömmen om Kalifornien på nytt. Drömmen om den eviga sommaren. Drömmen om lovet som aldrig, aldrig tar slut.
Bara det storögda sättet de stämsjunger de geografiska namn texterna är fullsprängda av.
Santa Cruz, Big Sur, San Diego... det känns som jag måste dit - måste! - varje gång jag hör skivan.
Och ingen känsla i världen är skönare än just längtan till Kalifornien.
Att utse årets singel krävde mindre tankemöda.
"Hey Ya!" med Outkast var ju så bisarrt bra att alla - från unga Tracks-lyssnare till mossiga rockgubbar - föll hjälplöst.
Så fungerar en riktig brottarhit.
Det finns mer guld på den nästan obehagligt kreativa duons hyllade dubbelalbum - "Speakerboxx/The love below" - men det håller inte riktigt hela vägen.
Ville bara ha det sagt.
Det regnade i hela Sverige under midsommar.
Men inte i centrala Göteborg.
Vi såg ett hotfullt frontsystem passera precis norr om Ullevi bägge kvällarna, men först på måndag morgon - när festen var över - kom vätan till rikets andra stad.
Den meteorologiska magin, iscensatt - tror jag - av Gud himself, bidrog till att göra Bruce Springsteen & The E Street Band-kvällarna till något större än de flesta av oss hade vågat hoppas att de skulle kunna bli.
Men hjältarna från New Jersey svarade också för två osedvanligt storartade konserter.
Det är helt säkert.
Hösten innan, när världsturnén startade, gjorde de - i alla fall stundtals - ett rätt ospänstigt och osäkert intryck.
Men redan när Europa-turnén startade om i Rotterdam i maj såg vi att något hänt. Att de fått tillbaka gnistan, att de svängde och - framförallt - att de fått grepp om det nya materialet.
Den sanningen vidimerades senare under spelningar i München och i Oslo, på omöjliga Valle Hovin.
Men det var på Ullevi Bruce och E Street Band exploderade.
Det märkligaste i retro-branschen var att Talking Heads gamla experiment visade sig svänga i sådan perfekt harmoni med samtiden.
Men så var det.
Det mesta på säregna boxen "Once in a lifetime" fullkomligen osar 2003.
Årets film var Sofia Coppolas "Lost in translation", med Bill Murray, och ni tycker säkert att det är töntigt att jag nämner en film som inte gått upp i Sverige ännu, men nu råkar den stå i en klass för sig. Vänta bara till mars månad, så får ni se.
Morrissey stod för årets citat när han fick frågan om Tatus version av "How soon is now".
Han förklarade att han hade dålig koll på Tatu, varpå reportern förklarade:
- They are russian teenage lesbians.
- Well, svarade Morrissey, aren't we all?
Årets läsning: "Frukost på främmande planet", "Lasermannen", Leif GW, Sonic, Virtanens New York-krönikor, NME i våras, Ingvar Carlssons "Så tänkte jag", GQ och Toby Youngs "How to lose friends and alienate people".
Årets besvikelse: Utan tvekan Neil Young på Cirkus.
Tony Soprano hade ett mellanår.
Ja, lugn nu.
"Sopranos" är den bästa tv-serie som någonsin gjorts och den minst lyckade dagen i New Jersey straffar fortfarande den mest lyckade i Vita Huset, om man säger så.
Men fjärde säsongen, den som gick i Sverige i våras, var den hittills sämsta. Bara två avsnitt - det när Christopher utsattes för intervention och det när Tony äntligen fimpade Ralphie - höll riktigt hög klass. Vi kräver en ordentlig skärpning när femte säsongen börjar i mars.
Årets höjdpunkter på tv var ju annars "High chaparall", Fab 3 i "Studio Pop", "Musikbyrån", Ali G, Letterman och Robert Perlskog.
Här känns det som att jag måste nämna The Concretes igen.
Så nu gör jag det: The Concretes.
Vilket band.
Bryr mig inte nämnvärt om rockvideor, men den dom gjort till redan svårt saknade Johnny Cashs "Hurt" måste ju vara årets bästa.
Årets sporthändelse: Kvalet till Superettan förstås, när Brage piskade Olle Nordins Jönköping med 9-0 i två triumfatoriska matcher.
Synd att Tim Burgess, han från Charlatans, inte gav ut "I believe" som singel.
För det är en blåögd souldröm av finaste märke.
Andra säsongen av formidabla "Oz", de två första säsongerna av "Uppdrag mord", stora Indiana Jones-boxen och mäktiga Rolling Stones-lådan.
Det var det roligaste som hände på dvd-fronten.
Men när kommer "The complete Seinfeld?" Va? Och "The complete Hill street blues"? Och "Macahan", för guds skull?
Årets hotell: Knaust i Sundsvall.
En annan av årets stora höjdpunkter noterades faktiskt så sent som i veckan, när Andreas Mattsson från Popsicle och Sweet Chariots satte sig vid pianot på finfina klubben Pouzar på Mondo i Stockholm och framförde en andlös "Racing in the streets".
Årets gitarrist: Timo Räisänen.
En man bland män.
Till sist, The best of 2003 i övrigt:
Jackpotten på Flamingo i Las Vegas, sista natten i lilla baren, Bjurholmsplan, Supernovan från Vetlanda, Elva lax på Cosmopol, Inför Riga-programmet, Villa Sol med Sheriffen, White Russian, Waffle house, Micke Andrén, Roulett med Virtanen, efterfesten hos Carla, den här sidan, Kobe-biffen på China grill, Bayricher Hof, Zlatan, bilresan till Uppsala, Thorsten Flinck, Stax-studion, DJ Ljungen, Sausage & mash, Tore Sigurd under Stones-veckan, Nacka-possen, strömavbrottet på Manhattan, Janne Kleman, Pet Sounds, vandalism i Borgholm, Lagmansvägen, Alle & Bullen, solnedgången på Peabodys tak, bokstavsleken med Pär Hedmark i Borlänge, Martin Söderströms Moz-klubb, Soda, Bubba & Big Boy, Mondo, Rocky, Mäster Anders, Kisa, Tokiga masar Stockholm, födelsedagsfesten på Park, Oskar Jakobsson-kavajen, Treo comp, Stig Ågren (RIP) samt Andrea Nylin och stenhårde Viktor Berglund. Och Baby. Ändå.