”Evita griper inte tag i en”

Jens Peterson

Nej, vi gråter inte mer.

Varken i Argentina eller Malmö. Charlotte Perrelli som Eva Perón griper aldrig tag.

Det är inte Perrellis fel.

Att göra musikal av ­Argentinas inrikespolitik på 1940-talet är en konstig idé. Intrigen inbjuder inte till sång och dans, det går inte att tycka om huvudpersonerna. Eller ens bry sig om hur det går för dem.

Charlotte Perrelli spelar Eva Duarte, 15-åring som lämnar landsbygden för Buenos Aires och ligger sig till en karriär enligt musikalen. När hon förfört ­militären Juan Perón, som efter kupp blivit minister, får hon ännu högre ambitioner.

Ska sticka ut

”Evita” har ett fåtal bra låtar, men desto fler utmanande berättande sång­partier. Charlotte Perrelli sjunger för det mesta med en grälande röst, och har otacksamma rader som ”alla fackföreningar stöder dig” att leverera.

När hon kollapsar i sjukdom i finalen är det med raden ”låt mig bli din vicepresident”. Det är inte övertygande.

De andra stora rollerna, Fred Johanson (Perón), Lindy Larsson (Che) och Annika Edstam (Peróns älskarinna) har en annan rutin på musikdramatik.

Å andra sidan ska Evita sticka ut. Men det är svårt att engagera sig i en huvudperson som inte ens upphovsmännen verkar tycka om, ”Gråt inte mer Argentina” är paradnumret och görs som tjusig svensktopp i galaklänning. En av gångerna melodin återkommer.

Cirkus i bakgrunden

Behållningen med uppsättningen är scenografi och kläder. Det händer mycket runt och bakom och framför huvudpersonerna.

En luftakrobat (Christel Elisabeth Stjernebjerg) är en sorts dubbelgångare till Evita och snurrar ovan där i identiska kläder. I ett nummer får Evita nya kläder medan det ­verkar pågå en cirkus i bakgrunden. Stor levande orkester är ett plus.

”Evita” blir en musikal där omgivningen fascinerar mer än huvudpersonerna.

Evita

Malmöoperan. Musikal i regi av Linus Tunström, med Charlotte Perrelli, Fred Johanson, Lindy Larsson och Annica Edstam.